Att ägna sig åt det lilla…

Idag har jag gjort en hel del men skall inte tråka ut er med detaljer.

Istället vill jag rikta strålkastaren mot min egen blogg och mina inlägg. Två personer har inom relativ kort tid uppmärksammat att jag egentligen skriver om ”ingenting” hEla tiden! Jag kan bara säga: Helt korrekt uppfattat!

Det är exakt det jag gör. Det finns även anledningar till det.

Den första och största är att jag skriver personligt men aldrig privat.

Den andra anledningen är att skydda människor som aldrig bett att bli omnämnd.

Den tredje är att jag inte har lust att grotta ner mig i dom djupa stora mänskliga frågorna och börja ge sken av att jag kan ett smack om somliga saker.

Därför tycker jag ”pipgrisar” är ypperliga att skriva om, eller som när jag och morotsskalaren Jonas bråkade. Eller garderobsrensning, ikea-resor, eller när sonen lär MiG dagens divisionsräkning (utan liggande stolen!!!).

Det allra viktigaste med min blogg är att skriva om PSC, in good times and bad -Jag får mail från personen som just fått diagnosen, som gjort precis som jag gjorde -Gått hem och googlat eländet och det är då man börjar skriva sitt ”Vita arkiv”. Jag får mail från människor som istället hamnat här på min blogg. Som tackar för att jag skriver och för att jag visar att livet ändå rullar på, är helt normalt (med brända plättar, kvällar med vänner, föräldrarmöten osv.) och att man kanske kan lägga levertransplantation, död och begravning på hyllan i alla fall HÄR OCH NU.

Det är dom mailen som rör mig djupt. Det ger mig energi. Det ger mig glädje att jag gjort något meningsfullt av a whole lot of nothing för just dessa personer i deras svåra stund.

En annan sak som jag om och om igen skriver om och aldrig kommer sluta älska är vardagen. Den som är så krispig, ganska tråkig, normal och som verkligen är goddagyxskaftwhocaresattdetärtisdag! För, i mina ögon, i mitt perspektiv, (där det ibland inte finns vardag utan bara smärta och lång väntan på kirurgen) är det enorm glädje att möta en helt vanlig tisdag. Det ger mig glädje att lyfta fram det lilla för det finns där h.e.l.a tiden. Det är just dom små atomerna och partiklarna av ens liv som ÄR livet. Inte dom perfekta, unika kvällarna som må vara helt magiska, utan det där vi bara maler oss igenom.

Jag avskyr perfekt -I den bemärkelse att allt måste vara perfekt, jag älskar mänsklig.

Det är lite så jag önskar att min blogg uppfattas. Inget annat.

Så om fler vill lämna kommentarer om min exceptionella förmåga att skriva om ingenting så vill jag redan nu att ni skall veta att jag absorberar berömmet ända ut i mina trassliga, torra hårtoppar (OMG dom kan verkligen behöva lite kärlek!).

Med kärlek denna helt vanliga lördagdåjagblirhämtadförmiddaghemmahosenavminabästavänner!

//a