Allt annat än CC…
I tisdags genomgick jag min helt egna lilla skärseld -Det var dags för en ny MR av levern och gallgångarna.
Detta är toppen att vi med PSC får göra, nu har jag haft mera kramper så det är ett bra alternativ för att kolla om det är tätt någonstans.
I alla fall… MR är också en ångest för mig, och jag tror inte jag är ensam med den ångesten. Det hinner passera så många tankar under tiden jag ligger i det där röret, allra mest på min son och på vad bilderna KAN visa.
Det är ju så med PSC att vi som lever med skiten har 20% risk att drabbas av den fruktade komplikationen Cholangiocarcinom -Cancer i gallgångarna. Jag försöker verkligen fokusera på att det innebär att det är 80% chans att slippa -Men just i dom där ögonblicken när man vet att det är just via MR sådant kan upptäckas, ja då är det svårt att hålla en positiv och optimistisk attityd.
Jag överlevde tisdagen, låg med kramper igår OCH betalade räkningar -Bara en sådan sak får ju en att tappa all glädje i hela livet liksom!
Idag kändes det som att jag var tillbaks på banan -Katterna kompar ihop helt okej, inga störningar på natten, sonen hade polare här hela dagen… Jomen, hey, livet rullar…
…tills posten kommer… med ett meddelande att jag måste tillbaks till MR för att undersökningen inte blivit fullständig!
Jag flippar! På riktigt!
Ingen kan nog på djupet förstå dom volter som hinner kännas i bokstavligen hela kroppen. Den paralyserande skräcken, den iskalla rädslan, den rationella rösten som försöker greppa tyglarna om alla hemska känslor som bara skenar runt som tokiga rabiessmittade hyenor genom hela hjärnan! -Detta är min verklighet. Min och alla andra som lever med primär skleroserande cholangit.
Jag skriver inte detta inlägg för att jag på något sätt är intresserad av pittyfeelings eller äskande efter pepp -Jag skriver detta för this is it! Jag skiter fullständigt i alla ”ta inte ut något i förskott” för har man levt så länge med denna sjukdom och vetskapen om vad det mest fruktade av allt ÄR så ÄR man redan så insatt och medveten om vad man faktiskt kan ha att vänta. Det finns inga ord, inga fraser NADA som kan bromsa den flod av känslor som kommer störtande, det är fördämningar som brister av tillbaka hållen fruktan.
Det är bara tid att få parera, få tillbaka dom rationella tyglarna, den skenheliga optimismen och ta mig tusan få grepp om allt som virvlat upp. Då kan man åter läsa brevet, acceptera, börja känna sig tacksam i stället att ”fint fint, är det något konstigt är det ju bra att dom kollar lite extra!”. Fast man är skakad för saken är ju den…
…att just detta händer!
Det händer människor hela tiden, att dom får veta att dom drabbats av frikking fucking cholangiocarcinom -Och i ett ögonblick är livet för alltid förändrat, satt i snäva tidsperspektiv med relativt lite tid kvar på denna jord att förvalta under cytostatika och våndor.
Där fem år är optimistiskt. Väldigt optimistiskt.
Så med allt detta bubblande och virvlande…
…känns det nästan helt logiskt att typ åka och köpa en MC på kredit, och bara dra!
Lev livet varje dag!
//a
PS: Har dock tyvärr varken MC-kort eller så hög kredit så jag får vackert landa och sura på balkongen!
Kommentarer som inkommit