Spela nu och sluta gnäll…

Det här är inget debattinlägg om barn-och ungdomsidrottsverksamhet. Detta är bara något jag måste skriva eftersom jag varit lätt upprörd ett tag nu kring en händelse… Eller incident som min goda vän rapporterat om för mig, live från sjukhus.

Någonstans i Sverige har det spelats fotbollscup och från en annan ort har ett fotbollslag rest till cupen för att delta. Ganska många mil hemifrån. Som jag förstått saken så är ”cuper” da shit när man lirar fotboll! Det är roligt och det är liksom där alla som lirar boll vill vara… På cup!

En förälder hade i allafall skickat iväg sitt barn med sitt fotbollslag för att lira i flera dagar. Barnet ringde hem och påtalade att hen hade skadat sin arm och hade ont. Tränarna hade inte tagit barnet till sjukvårdarna som fanns på plats utan hade lindat handen man tog inte heller barnet till sjukvården efter spelen för kontroll utan ungen fick lira vidare… i fem dagar!

Föräldern blev ändå oroad eftersom barnet ringde och påtalade smärta och barnet (som aldrig klagar) var uppenbart oroad att det var något fel, så föräldern valde att rodda om i jobb för att sätta sig i bilen och åka iväg till orten där cupen hölls. Vid ankomst bad föräldern (som arbetar inom vården och är tämligen högutbildad och kompetent) att barnet skulle ta bort lindan runt handen. Handen som pekade fel… Som var svullen. Som tränarna bett barnet ”lägga ner” att noja över -Eftersom barnet vid flera tillfällen påtalat att hen hade ont i men som ändå lirat matcherna för laget.

Föräldern nappade in sitt barn i sin bil och drog iväg till närmsta akutmottagning där personalen var fullkomligt upprörda över hur VUXNA människor kunnat undlåta att barnets arm/hand undersökts. Det var absolut fraktur. Det hade börjat läka fel. Så det krävdes operation med narkos för att få benen på plats. För att sedan inte kunna garantera att allt blivit rätt eftersom det dröjt innan barnet fick adekvat vård. Uppföljningar på hemsjukhus, försäkringsärende -Hela baletten!

Föräldern till barnet är en god vän till mig -Så detta är ingen hörsägen a´la råttan i pizzan utan högst verklighet mitt i sommaren 2017!

Jag vet inte om detta är exceptionellt ovanligt, jag tycker i alla fall det är ett exceptionellt exempel på skitdåligt ledarskap. På okunnighet, ignorans, tidsbrist och dövhet för barnets röst. Att bli tillsagd vid flera tillfällen att sluta upp att tjata om handen (vet inte exakta ordval från tränaren då jag inte varit på plats själv!) i stället för att bli tagen på allvar och få en kontroll av utbildad personal. Man up! Bit ihop!

Det stör mig och jag kan liksom inte greppa att man inte ens orkat be sjukvårdarna på plats kolla upp det hela! Galet!

Kanske rör det mig då det finns någon fördom, någon förlegad idiotisk bild att barn som bryter armar och ben måste gråta och vara hysteriska -Och att om barn iNTE gråter och är hysterisk är det ingen fara. Vad är det för skitdålig logik?

Det är samma absurda logik som min egen gympalärare hade när jag gick i mellanstadiet och bröt handleden (rakt av, båda benen) under en lektion. Han frågade inte mig ett ord utan jag klev upp. Bytte om. Gick hem. La mig i soffan. Sa inte ett ord. Det fick min morsa att direkt fatta att det var något riktigt allvarligt fel! När hon ringde gympaläraren för att meddela att jag helt plötsligt var hemma konstaterade han att det omöjligt kunde vara någon fraktur eller någon som helst fara med min arm eftersom jag inte ens hade grinat. Då lackade Ugglan ur, på precis samma sätt som jag, föräldern och alla andra som fått höra det där vidriga argumentet!

Nä, jag har sett flera barn som faktiskt inte gråter utan som blir tysta och sammanbitna precis som jag blir, än i dag när jag har smärta. Kanske behövs lyftas fram?!

Via läkarkretsar har jag hört talas om att så länge patienter gapar och skriker i väntrum är det ingen större fara, dom som är mer kritiska att fokusera på är dom som är tysta -Där smärtorna faktiskt är så pass allvarliga/stora att personen inte har kraft eller ork att gorma och rya runt?!

Nu känner jag att jag är lite upprörd, så nu passar det fint att riva ut diskbänkskåpet och konfrontera vad som än må gömma sig där!

//a

 

Etiketter: , ,

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.