Mellan tak och mark råder sudoku…

Min värld kraschade i början av december, då hade det krackelerat och rasat en hel del runt mig redan. Jag minns väldigt lite, eller rättare sagt jag minns rätt mycket och det har jag äntligen börjat kunna skriva ner och det reparerar mig, det helar mig att skriva. Jag har fått ovärderlig hjälp under denna tid. Jag har behövt hjälp att förstå och reda ut saker och ting. Jag börjar bli stark men är oerhört ödmjuk.

Jag har arbetat fysiskt tills den dagen då min värld exploderade. Expertisen har rekommenderad att jag skall röra på mig (läs: gå ut och gå) så jag har skottat snö under denna tid. Helvetet vad jag har skottat snö. Jag varit uppe på tak efter tak och jag har slagit snön. Jag har hackat och vräkt snön av tak som ett ursinne. Svetten har sprutat och jag har älskat känslan av att jobba hårt. Det har varit så djupa lager att skotta så det har tagit sin tid att få taken rena i stugan, vi har inte bara ett tak där. Har även varit uppe och balanserat på taket på mina föräldrars hus inne i stan. Jajjemen, jag har vinglat på takstegar och med en hand dragit ner berg av snö. Det har varit skönt att få göra detta i mitt eget tempo, en timme på taket därefter har jag ofta behövt sitta ner och prata ett tag. Något har kommit fram i huvet när jag jobbat, något jag behövt processa och bearbeta. Vissa dagar har jag haft planer att vara ute, men det har inte blivit mer än en kaffekopp och sedan har något triggat ett minne och sedan har den dagen varit körd. Jag har fått lov att lära mig att acceptera detta. Ödmjuk i stället för frustrerad.

Jag är i allafall inte längre rädd för dessa tak. Å livlina har min far införskaffat, jag har lagt in ett önskemål på en takbrygga till deras hus i stan. Känns gött att ha jobbat i en helt annan värld senaste året. Butikerna inne i stan känns numera främmande och västerslätts helt bekanta.

Det är märkligt hur saker och ting blir, hur ens liv och öde stundtals balanseras på en knivsegg.

En annan sak som jag hållit på med till nästan sjukliga nivåer är sudoku. Jag tror det har att göra med att jag känt mig så värdelös och dum i huvet. Därför har Jättesudoku (där fem sudokun är ihop vävda) varit livsviktigt att lösa och knäcka. Har löst sudokun tills jag tillslut inte förstått hur man gör längre. Fick dock höra att detta tydligen är ett sätt att undvika saker och ting. Kan absolut ligga något i det men då får det vara så just nu. Jag gör så gott jag kan.

Det är fascinerande hur vi bygger om, bygger upp och förändrar våra liv. Frivilligt eller ofrivilligt spelar ingen roll, det är en process.

Jag går framåt men fy fan vad det är tungt, som att vada i dessa hejdlösa snömängder som vräkte ner i januari. Ni vet, när snön drevar och det är banne mig snö hur man än vänder och vrider sig, känns typ som att man skall drunkna eller snöa inne bland dessa vita kalla massor. Å andra sidan, en spade och sedan kan man långsamt göra något åt situationen…

//a