Det ärrade hjärtat…

Helvetet vad jag har ätit chips! Chips och smågodis. Behövs inte höga IQ-värden för att räkna ut att jag dövat min ångest och sorg genom chips och godis. Nu är det bra med det. Usch denna kompakta sorg, saknad och förvirring, detta sega RX-lim som jag lever genom. Är så less att jag skriker. Därför är jag synnerligen tacksam över att ensam kunna sitta i min verkstad och skriva. Långt borta från närmsta chipsställe. Hitta mening och riktning i kölvattnet av ett liv och framtid som var en illusion. Jag skyndar långsamt nu och är oerhört glad över att viktiga pusselbitar faller på plats.

Det hysteriska godisätandet började för övrigt som en uppgift. Att välja plockgodis. Att stå ensam framför godislådor, fundera över vilka JAG tycker om. Vilka godisar JAG vill ha i min påse. Jag har väl gjort den uppgiften extremt grundligt! Så nu vet jag vilka godisar JAG vill ha. Har ätit så det sprakat. Tur att tanden är fixad säger jag!

Har börjat vända mig utåt. Söka upp mina vänner. Dom som finns där och väntar på mig! Dom som ger mig tid att processa det jag behöver gå igenom. Inget går att forcera. Bara tid, tålamod och att äta chips tydligen. Men jag har börjat kunna prata med min röst igen. Mina ord. Mina formuleringar. Är så oerhört svårt att förklara hur det känns att gå så vilse. Att vilja så mycket att ens egen själ dör.

Till något lättsammare: Min väska har landat hos mig, är sjukt nöjd.

Tycker den är klockren, Villfarelser lyckas fånga orden på ett extra träffande sätt! Jag går framåt men ingen jävel skall lura mig igen!

//a

PS: Ursäkta språket!