Polisen i Umeå…

En afton i december 2020 satt jag rädd i soffan tillsammans med Ugglan. Det ringde på dörren och jag flög genast upp, scannade av rummet och övervägde att gömma mig bakom soffan. Ugglan gick och öppnade och en mansröst undrade om hon var NN -Det var hon! Rösten sade då att han sökte Anna Holgersson och undrade om jag fanns där. Jag gick försiktigt fram.

Där utanför dörren stod en polis. I uniform. Och radiosladdar och grejer. Och kängor!

Han undrade väldigt vänligt om jag befann mig där frivilligt för det visade sig att det fanns en viss fundering över om jag var utsatt för människorov.

Jag tror att få personer… rättelse, jag tror ALLA kan förstå känslan, förvirringen och det bisarra av att en polis söker dig när du som bäst sitter och ser 112-På liv och död på TV4Play.. Det snudd på komiska samtidigt som det känns så galet allvarligt när en POLiS frågar. Lagens långa arm. Jag kunde nästan inte andas. Vid den här tidpunkten kunde jag nästan inte titta en annan människa i ögonen då jag vant mig vid att ha blicken i golvet. Jag var fruktansvärt rädd, ångestladdad och förvirrar men samtidigt glasklar -Jag befann mig på adressen av fri vilja och ville inte vara någon annanstans.

Trots covid-19 panik/pandemi kom polisen in och slog sig ner i trappan, jag sjönk ner på golvet och min mor satte sig på en stol i hallen (vi höll alltså korrekta avstånd).

Jag vill tacka denna polis, jag vill även tacka alla poliser för den viktiga roll ni har för personer som mig.

Detta samtal, som var både allvarligt och humoristiskt, var mitt första möte med myndigheter. Det stöd, den information jag fick i detta samtal var oerhört viktigt för mig. Jag kände där och då en oerhörd skam men inte en enda gång behövde jag känna mig dum. Jag kände mig förskräckt men blev lugn av det lugn och tålamod som denna polis gav mig.

Så tack! Detta var den första professionella person jag mötte, då mötet med vården veckan innan varit ren och skär katastrof. Du lyssnade, dömde inte, utan gav tid och adekvat information som jag verkligen behövde. Eftersom information var det jag så desperat törstade efter. Jag fick även goda råd hur jag skulle hantera min situation.

När polisen lämnat oss satt vi tysta, jag och min mor, vi tittade på varandra och började sedan asgarva. För det hela var surrealistiskt. Vi tittade inte klart på avsnittet 112-På liv och död för vi hade haft besök av verkligheten.

Jag vet inte vem polisen var men jag hoppas att någon annan polis kanske snappar upp detta inlägg och kan ta åt sig av mitt uppriktiga tack.

//a