Epilogen & Anna the Hutt…

Bild: Epilogen Podcast

Ding dong min Epilog är klar! Jag har satt punkt på mitt manus och jag har läst in hela min Epilog. Jag har skickat in mitt alster och nu är det i Epilogen Podcast händer. Jag väntar med spänning på att få höra hur mitt bidrag förvaltas. Mitt avsnitt kommer heta ”Under hans öga – Annas epilog”

Det är flera spännande avsnitt på gång och jag har inhämtat samtycke för att få använda bilden här på bloggen.

Det är en märklig punkt jag satt. Symbolisk på många sätt.

Jag har en ny spellista på min telefon som heter ”Framtiden” och där laddar jag ner låt efter låt som bara spritter av energi. För det är så, när man sätter punkt är man fri att skriva nya rader. När man sätter punkt är man öppen för nya vägar. Lite så är det just nu, vägarna är öppna det är bara att välja.

Jag har fått frågan om jag skulle vilja föreläsa, och det vill jag absolut göra. Jag har fått frågan om ett kreativt samarbete -Det vill jag verkligen skapa rum för. Jag har tagit upp tråden med min fantastiska tränare om att framöver starta våran pod som vi var på gång med för två år sedan.

Men framför allt har jag tagit upp tråden med kropp & själ och jobbet att koppla ihop de två för min känsla att vara Jabba the Hutt känns obehaglig. Det är också skrämmande att det krävs så långa promenader för att jag i överhuvudtaget skall BÖRJA att slappna av. Så jag skall testa en annan väg att slappna av. Typ göra tvärtom!

Det händer egentligen inte mycket, ändå händer allt. För livet är tillbaka. Jag har varit och tittat på mitt hem som snart är redo för mig, mitt liv och min bas! Jag sitter lika surmulen varje morgon med håret i min stökiga tofs å dricker mitt älskade kaffe. Idag tog allt en ny vändning.

I stugan lever vi nära naturen, vi har ett par Lappugglor som skall få sina ungar vilken dag som helst och vi spanar försiktigt, på håll, visar djup respekt för djuren i sitt känsliga utsatta läge. Denna förmiddag var dörren till stugan öppen, ljuva ljud smekte mina öron, fågelkvitter och sommarljud. Solen strålade, vattnet var helt stilla på sjön. Där sitter jag med min kaffemugg och in fladdrar en svala. På riktigt!

Jag började vifta med handen i en pekande rörelse åt min far som satt å rafsade runt i sina papper, ”FÅGEL” fick jag fram. Den flaxande varelsen fladdrade nervöst inåt för att göra en gir och hitta vägen ut! Farsan gick inte ens i gång utan det var bara jag som tycker att ”ett med naturen” börjat bli aningen för närgånget. Därefter gick vi ut för att spana på altanen, å tror ni inte svalan hinner in ännu en sväng, kör in i altandörren, för att sedan dra en lov över soffan och därefter flaxa UT! Då stängde vi samtliga dörrar.

Nu fattas bara Vegar & Vera, hararna som brukar hålla låda här. Det är smått förunderligt att få uppleva dessa små möten. Däremot betackar jag mig för kalabaliken som utbröt för ett antal år sedan när en av katterna bar in sin lilla leksak. Den väldigt levande musen som aktiverade hela stugan och som slutligen krävde allehanda verktyg för att skrapa fram det lilla livet där den kilat fast sig mellan murstock och köksinredning. Kofot var liksom inte nog!

Med detta avslutar jag min lilla betraktelse. Det är dags att skriva en prolog!

//a