Bakom kulisserna…

Av , , 4 kommentarer 17

Det här året har hittills varit väldigt annorlunda. Minst sagt!

Det är som att tiden står stilla men ändå passerar årstiderna i rasande takt. Vintern med den djupa snön, blev till vår. Våren blev till en vacker, varm sommar, som mjukt gled över till en höstkänsla. Det är som att jag befinner mig i ett tidlöst tillstånd och det har jag aldrig upplevt tidigare. Jag har verkligen aldrig varit ”här” tidigare. Nu har jag plockat ner hela min målarstudio. Jag har vikt ihop vaxduken, lagt ner alla färgtuber, penslar och pannåer. Jag har tömt ut vattnet ur alla glasburkar och jag har slagit in alla mina tavlor som jag målat denna sommar. Dom har en given plats i mitt nya hem!

Jag tänker på vart detta år började, i ett tyst vrålande mörker som rev och gjorde så fruktansvärt ont. Jag tänker på min tid utan ord, utan språk, utan känslor, utan kontakt.

Jag tänker på min familj, mina vänner som bara funnits där. Jag har sett oron, förtvivlan och rädslan i deras ögon. Jag har varit rädd, arg, fräsig, vresig, ledsen, jag har gått från dom absolut mörkaste känslorna till frid. Jag har gått från att vilja sluta existera till att hitta min essens. Dagarna har känts så meningslösa, så konstiga, tidlösa, utan ramar eller struktur -och ändå har det funnits där. Jag har vaknat, jag har andats, jag har tagit en timme i taget. Jag har sett, varit närvarande i naturens gång. Jag har upplevt årstiderna med alla mina sinnen. Jag har betraktat och någon gång har jag tydligen börjat leva.

Glädjen, friheten, styrkan, kraften, skratten, rösten, orden… Det finns där i den trygghet jag befinner mig i. Rädslan, mardrömmarna hälsar fortfarande på och det är vissa saker som jag fortfarande inte hanterar -Men jag känner ett lugn för jag vet att jag går framåt.

Jag tänker på det där som sker bakom kulisserna i allas våra liv. Det där väldigt få får se, eller ta del av. Det sker så mycket i våra liv som ingen annan vet. Det är dom där instagram-bilderna som aldrig kommer upp i våra flöden. Det är dom där stunderna som vi aldrig talar högt om.

Vad jag vill lyfta fram i ljuset är ett ord som fått en ny, djup innebörd för mig -Systerskap.

När man levt i ett mörker där alla kvinnor tituleras ”fittor”, ”horor”, ”efterblivna”, ”psyksjuka” är det MÄKTIGT att se hur just kvinnor som kommer med all värme, all kärlek, all empati. Kvinnor som lyfter andra kvinnor. Lyssnar, delar berättelser. Förståelsens mjuka sken ger tröst. Ger styrka. Jag tänker på alla böcker som skrivits om det jag upplevt, jag har kontaktat några av författarna. Jag har tackat för deras berättelser, för deras mod att skriva och förklara -För oavsett omständigheter, social ställning är våldet det samma. Samma modus, samma gång. Lika destruktivt och det är intressant att ta del av hur vägen till mörkret går till. Därför har det varit viktigt för mig att tacka dessa kvinnor och jag har fått svar. Det är ett band som förenar oss.

Jag tänker på Epilogen Podcast som Mia Makila producerar. Tiden, kunskapen och engagemanget från Epilogen för varje avsnitt som produceras. Jag är så tacksam för att jag får bolla tankar och ideér med Mia ibland. Det är så oerhört givande. Det är kreativt, utmanande, insiktsfullt.

Jag har fått respons på min epilog och jag har blivit kontaktad av några kvinnor. Jag är så tacksam, ödmjuk och så innerligt glad att jag nådde fram, att min röst hördes, att jag fick tala till punkt. Hade jag gjort den idag, hade jag riktat mera ljus på mina svaga punkter som gjorde att mörkret fick ta över hela mig. Viktigast av allt är att jag själv hittat dem. Att jag hittat min del i den bisarra cirkusen. Det är så oerhört svårt att förklara hur man lever i detta. I en ständig kaskad av lögner, det är så mycket lögner och du har ingen aning om vidden av lögnerna. Du har bara en känsla och varje uttryck för att du är något på spåren bemöts med en gränslös vrede, oproportionerlig, irrationell, märklig, bisarr… Så man blir tyst. Vill inte väcka monstret som slutligen ändå vrålar mer eller mindre konstant och man förstår verkligen ingenting. Vad händer liksom.

Det är bara att navigera UT!

Det vackraste är när någon säger Tack. Tackar mig…. Tackar Mig, i mitt svagaste jag, för att jag har styrkan och modet att inte hålla käften. För att jag så starkt tror på att dra ut trollen i ljuset. För att jag sätter ord på något som någon annan inte förmått. Det uppstår en vacker gemenskap. På ett sätt blir man varandras vittnen till upplevelserna och man blir varandras stöd i tiden efteråt för man VET. Det blir ett ovanligt vackert band av förståelse och en samhörighet som bottnar i mörkret. Det blir något kraftfullt och ljust. Tillsammans.

Jag vill därför tacka Eva som kontaktat mig via instagram. Tack för dina ord. Tack för att du kontaktade mig tidigt på min väg tillbaka. Hon skrev till mig i februari ( när mitt instagram fortfarande var stängt!) att hon önskade att det mörker jag då upplevde skulle bytas ut mot vackert ljus -Precis så har det blivit. Å hennes ord betydde hela mitt liv när jag slutligen läste hennes meddelande. Ord av medmänsklighet som behövdes så förtvivlat där och då. Känner ett starkt band även där. Vackert!

Det slår mig om och om igen hur glädjen och sorgen hänger ihop, hur intimt sammanflätade dessa två är.

Jag har bokat tid för att klippa av mig håret. För nu är det dags att närma sig verkligheten, sätta klockan på armen, plantera mitt liv i en ny kruka. Jag längtar ”hem”. Att vara ”hemlös” gör att man får nya perspektiv. Att ha levt i rädsla, sadism, mörker och grymhet gör att jag värdesätter hela livet på en annan nivå. Jag vet att jag ännu har en bit kvar på min väg, men jag har mål. Jag har aldrig varit säkrare på vad jag vill göra i framtiden… så mitt i en kaotisk tidlös röra kan man hitta meningen med precis allt!

Så sjukt tacksam att mitt liv är mitt!

//a

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 18

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a