Det okända…

Änglarna har landat.

Härom dagen bestämde jag mig för att det var dags att bygga upp min lilla vägg med mina änglar som jag målat denna sommar. Jag har konstaterat att jag har… att jag ENBART har betongväggar så jag tänkte vara modern och använda den nya tekniken att hänga upp lätta tavlor -Tejp! Det är tydligen grejen nu. Det skall vara så smidigt att bara tejpa upp precis allt man har utan att behöva köra slagborr och jaga pluggar.

Jag hade införskaffat såväl en rulle dubbelhäftande tejp som fästkuddar.

Jag klippte remsor så att saxen klibbade ihop och jag rev fästkuddar för allt jag var värd. Tavlorna åkte upp och vattenpass behövdes bara för vissa stödlinjer, sedan kan ju inte jag rå för att själva tavlorna är skeva!

När jag var färdig med projektet och tejprullen var slut tog det ungefär 30 minuter innan första tavlan åkte ner med buller och bång. För mig med hypervigilans blev det en upplevelse jag gärna sluppit men jag kollade, stärkte med ytterligare två fästkuddar och smackade upp tavlan på nytt.

Baddabing -Tog inte lång tid innan samma tavla åter låg på golvet. Upp med den igen, denna gång stod jag även på en pall för att kolla att fästkuddarna trycktes mot väggen, jag stod även och tog spjärn mot sängen för att verkligen pressa fast eländet.

När den föll ner för tredje gången gick jag och plockade upp den och lade den tämligen irriterat åt sidan. Orkade inte med några mera baddabing ljud.

Karamba… Där flög tavla nummer två.

Bonkblinkblonk… och där kom nummer tre nerfarandes som en raket.

Tavlorna som åkte ner fick lägga sig på pallen i skamvrån. Det får bli ett senare projekt tänkte jag.

Angels By: Anna Holgersson

Jag skickade sms till sonen som satt med sina lurar på sitt rum att min PTSD testades och han hade rätt roligt när han konstaterade att jag kanske inte var helt rätt person att hantera det kopiösa rumlandet av fallande tavlor men han konstaterade också att det var bra träning för mig om inte annat -Så sant så sant!

Jag var väldigt nöjd över att jag fått upp min vägg som jag tänkte även om det nu blev hål och ”glapp” i upphängningen, så jag slog mig ner i soffan och började överväga om jag skulle ta och måla naglarna -För det är ju ett avkopplande litet nöje.

Jag satt så lugnt och skönt med ett ljus tända på bordet och bara hade det gott så händer något som blir som en slowmotion upplevelse, slowmotion med splitvision.

Ett dovt swosh-jud hörs och jag ser hur taklampan kommer hissandes rakt ner, samtidigt som det låter plijonk av något som skjuts över halva vardagsrummet och studsar in i vitrinskåpets glasdörrar, ett oroväckande ljud avslutar det hela när lampan stannar ungfär i knähöjd från golvet. Mina tankar gick till Mission Impossible där dom skickas ner i sele och inte får nudda golv.

VAD HÄNDER?

Nu skrek jag liksom rakt ut, sonen skrattar och kommer ut och undrar vad jag gapar om. Jag frågar om han ser något fel och han börjar garva hejdlöst när han ser taklampan som seglat ner och nu hänger som en jätteboll 40 cm ovanför golvet.

Vad som hände var helt enkelt att den där lilla fiffiga plastgrejen som man kan fästa när en lampsladd är femhundra meter för lång gick sönder. Den där lilla jättefiffiga grejen i hårdplast gick sönder och det var en del av den som flög iväg över rummet. Swoshet var den tunga lampan som rasade neråt och för sedan ryckas till ett stopp.

Vid det här laget hade jag lagt ner tankar på att ha det lugnt och skönt, jag klättrade upp på en stol och lyckades skruva ner hela skiten för någon dinglande lampa i golvhöjd var inte tanken med det hela.

Nu är lampan fixad. Farsan fick komma hit och tämligen lång del av sladden är numera borta! Lampan hänger åter där den ska UTAN fiffig plastgrej.

Å på tal om det här med spänd livsstil, idag har jag fått göra avgjutning för att få bettskena eftersom jag håller på bita sönder mina käkar i sömnen!

Nu skall jag skriva vidare på min kom-i-håg-lapp: Ny dubbehäftande tejp, visp, slev, skurhink, möjligtvis någon form av hjälm kanske också vore något att fundera på i det här hemmet 🙂

//a