Igårkväll var jag ledsen. Jag valde att iNTE svälja min gråt utan tårarna rann stilla lite nu och då samtidigt som jag hörde min bror gnola, mina brorsöner och min son skratta någonstans runt stugan.
Det var bitterljuvt. Vi har haft så härliga dagar i stugan utan egentliga aktiviteter. Dagarna har kommit och vi har gjort det som känts bra att göra för dagen. För mig har det varit guld värt. Det har verkligen varit semester även för mig! Det var nog just därför det kändes ledsamt att allt kommit till ”Departure”.
Jag satt ute på altanen och spelade frenetiskt Tiny Wings, samtidigt som jag snorade och snyftade. Min äldste brorson satt och tittade på och konstaterade med Peter Nilsson accent ”-Mäh.. Du ä ju inte stabil!” så skrattade vi och kramades.
Alla våndades igår och allt var utflippat. Det var som jag skrev, oro i lägret. Svägerskan och vovven åkte iväg redan under gårdagen och då blev det påtagligt att det bara var att krama skiten ur tiden som var kvar… Tick tack tick tack… Säkert därför jag däckade och sov mitt i alltihop. Efter tuppluren var det bara att ta tag i känslorna och låta dom komma.
Denna dag började i arla morgontimman. Bilar packades med det sista, en höll på åka ner i ett dike, det snubblades och var inte jättemuntra miner som spelade över ansiktena.
Jag vet inte hur många gånger jag kramat mina nevöer. Det är som att man försöker få det att räcka fram.. tills nästa gång?! Som att jag vill skicka med dom en dos av kärlek med sig till alperna, att dom skall veta att jag finns här. Alltid, även för dom!
Att krama om min bror var värst -Så klart. Jag vet att jag är lilleskutt i dessa lägen. Det är bara så långt mellan gångerna vi ses. Å jag saknar ofta att ha honom och hans familj nära. Ni vet… Kunna släntra över på en kopp te nån kväll bara så där! Därför har det varit så värdefullt att få denna tid tillsammans denna sommar.
Det som känns mest är nog att inte VETA när vi ses igen, skolloven matchar inte, det handlar om pengar, hälsa och möjligheter att kunna åka i väg. Alla dom där faktorerna som är livet!
Sonen parkerade sig själv i bilen så fort kusinernas transport rullat i väg, nu var det liksom över, alltså åkte vi tidigt den varma morgon.
Nu har jag hunnit släpa upp allt bagage -Vilket inte var LiTE. Jag har hunnit öppna upp och börjat vädra, jag har startat tvättmaskinen och hunnit gråta en skvätt till. Jag har fått upp alla foton på datorn, jag har fått igång wi-fi och ptja… Jag är HEMMA.
Det var nog ÖDET som ville få mig att blicka framåt, för hemma väntade ett brev från transportstyrelsen:
”-Ta det där körkortet, köp dig en hoj” så sa han min storebror i den varma sommarkvällen över en mojito -Och det värmde mer än något annat.
//a
Kommentarer som inkommit