Denna natt har jag legat vaken.

Jag har lyssnat på stormen och jag har varit helt redo på att mina tunna fönsterrutor skulle ge vika för vindarna. Mina fönster ÄR tunna. Dom är florstunna. Det är så eländigt att när det blåser rejält ute så dinglar och far eventuella prydnader som hänger i fönstret. Det KÄNNS som att vinden bokstavligen kryper in genom microporer i glaset. Jag kom att tänka på vattenpölar sent på hösten och den där skira tunna isen som brukar ligga om morgonen. Precis så upplever jag mina fönster. Som tunn bräcklig is och jag är inte helt nöjd med saken.

Därför skulle man kunna tro att jag är sur och vresig idag men det kändes då inte roligt -Alltså är jag faktiskt på tämligen bra humör.

Tackvare humöret konstaterar jag att det är en hiskelig kommers kring det här med ”alla hjärtans dag” -Jag vet inte hur många kreativa mail jag fått på tips på allt man kan köpa/göra/skicka inför den där stackars dagen. Det är t-shirts, fotoböcker, blommor, choklad, nallar och jösses vet allt. Det står mig bokstavligen upp i halsen faktiskt.

För vart finns kärleken i det där?!

Nej, låt alla hjärtans dag vara hjärtebarnens dag, det är min åsikt. Nu skall jag inviga mina nya sportskor! Ha!

//a

PS: Som invånare i ”Trygghetsnarkomanernas land” (bok av David Eberhard) borde jag nog överväga att införskaffa skivor etc. för att vara redo att smacka upp OM fönstren ger vika… Men jag vägrar! Jag gör uppror, jag vill inte leva i det nationella paniksyndromet! Jag vill helt enkelt leva och inte vara rädd för ”tänk om”…