Ambulatoriskt blodtrycksmätning innebär att man får en manschett på armen som är kopplad till en väldigt lång slang som går till en dosa som man har antingen som en midjeväska eller som en axelväska. Sedan har man utrustningen på sig under 24 timmar. Inga konstigheter inget jidder.

foto: a.holgersson

Det var egentligen bara en sak att tänka på -Varje gång manschetten trycks upp måste armen hållas stilla.

Den allra första mätningen skedde när jag satt och körde bil. Alltså gjorde jag allt för att hålla armen stilla, manschetten höll på i en evighet att blåsa upp sig, känna efter puls, blåsa lite till och jag tänkte ”Komigenförifriden”. Själv sökte jag just en parkering hos min nyinflyttade kompis som jag ville besöka. Bevisligen måste mätningen ha blivit error, för det tog bara någon minut så började det hela om igen. Jag tänkte parkera först håll stilla sedan.

Väl inne hos min kompis gick jag runt med min nya axelväska, manschetten höll på glida upp och ner så det var bara att sätta igång och dra och fixa till det hela. Jag reagerade inte nämnvärt av det hela. Men när jag hållit på några timmar med att hålla reda på manschetten och den här väskan som hänger och slänger och som alltid vill falla framåt om man böjer sig framåt så kände jag att jag var lite less.

Natten -Jotack, jag har vaknat en gång i timman av ljudet av maskinen som dragit igång så jag har sovit ytligare än ytligast eftersom jag upplever att jag knappt sovit alls.

Nu skall jag med glädje påbörja nedräkning och sedan får jag checka in apparaten på hälsocentralen, innan dess hoppas jag att bilen fått sina nya vinterdäck och att jag hunnit med det jag tänkt. Dosan får hänga med några timmar till och jösses vilken tur att jag inte skall vara på jobbet förrän i afton.

//a