Idag lever många människor ensam, ensam med barn och ensam med livets alla vändningar. Glädje och sorg som möter oss hur vi än vänder och vrider på oss. Sjukdomar kommer och vissa består. Vi blir ärrade och vi växer och vi lär hela tiden. Så kommer dom stunder när vi själv inte längre kan hantera vissa saker utan vi tvingas be om hjälp! Det är ju dock så att alla inte har ett socialt nät som fungerar. Alla har inte föräldrar, anhöriga, släkt, vänner som kan ställa upp och rycka in som en avlastning eller back-up när shit happens!
Jag tillhör den grupp av människor som verkligen fått LÄRA mig att be om hjälp, jag har fått lära mig att vara konkret och tydlig kring vad jag vill/behöver hjälp med -istället för att tycka och tänka att allt och alla andra "borde fatta". Jag tillhör även den grupp av människor som har ett socialt nät av anhöriga, nära och kära som finns DÄR när "the shit hit the fan".
Men det finns många människor som har svårt att be om hjälp och när dom ÄNTLIGEN lyckas förklara för omgivning, myndigheter, läkare eller vad det nu handlar om… När orden äntligen rullar över läpparna -Då är det snudd på "för sent". Läget är ofta vid det laget väldigt akut. Finns det då inget socialt nät… Var vänder man sig då?! DÅ blir det sociala myndigheten eller andra instanser man får vända sig till.
Jag har en vän som idag bett mig skriva om detta. Som NU behöver akut hjälp för att förhindra en faktiskt katastrof. Hen har sökt hjälp i över ett ÅR för en ohanterbar situation. Inte bara på ett ställe utan på alla tänkbara ställen man kan be om HJÄLP!
NU har läget spårat ur och gått från akut till URAKUT! För "Hen" är det oerhört tröstlöst att bli bemött med "handläggningstid på tre veckor" eller "om TRE månader kan Ni få tid" för det är just här och NU Hen behöver allt tänkbart stöd, inte bara från omgivningen utan även från samhället! Det är förödande när det handlar om en familj i kris och där BARN riskerar att fara illa.
Vad spelar det för roll att allt och alla i omgivningen ringer till allt och alla myndigheter om det är samma förbannade tröga byråkrati och handläggning över allt?! Det måste på något sätt finnas en "akut" även på myndigheter som till exempel sociala. Eller skall det måsta bli tragedier innan kvarnhjulen äntligen rullar igång?!
Jag bara undrar!
Å jag undrar… vart ligger ansvaret när en människa sökt hjälp och bara hamnar i en hög i väntan på att NÅGON skall inse allvaret?
//a
Kommentarer som inkommit