Det har blivit ett nytt äventyr att vakna.

Jag har fått lov att införskaffa en bettskena eftersom jag börjat pressa tänder så kopifruktansvärt. Jag har vaknat otaliga nätter av att käkarna är så hoppressade att jag varit tveksam till om jag kan bända upp dom. Jag pressar tänder så jag har ont i huvet. Alltså fick jag gå till tandläkaren för att ta tag i problemet.

Första natten kunde jag inte sova alls, för det kändes ju som att jag hade en gurkskiva i munnen. Typ som när jag var liten och verkligen, verkligen VILLE ha tandställning. Jag var kreativ redan då och brukade därför ta en stor gurkskiva och liksom bita ut en tandställning som jag därefter åt upp.

Bettskenan som kom från tandläkaren är allt annat än ätbar. Den är formgjuten efter mina tänder (och den där pastan som man gör avtrycken i är nästan panikartat obehagligt!) och tanken är givetvis att skydda mina tänder.

Nu har jag haft bettskenan någon vecka och nu börjar det bli intressant på riktigt. Jag vaknar nämligen och  konstaterar att jag inte har bettskenan i munnen.

Därefter börjar letandet.

Igår återfann jag bettskenan längst nere i sängen, ovanpå  täcket, under en kudde. Härom dagen låg den under min axel. Det är således lite rörigt kring den här historien. I natt har jag ånyo legat vaken mest för att ha koll på vart jag har skenan.

Detta är tydligen en vanlig förekommande aktivitet som folk med bettskena pysslar med. Mest förundrad är jag över hur jag får av mig den och kastar bort den utan att ha minsta minne av det inträffade.

Det är ånyo en grå dag, jag längtar efter snön och vackra vinterdagar!

Tills dess fortsätter jag mitt skapande med en god kopp te!

//a