Senap… eller ”den gula ketchupen”… Låt mig säga som så att jag har ett minst sagt diskutabelt förhållande till just det.

Jag gillar inte senap och senap återfinns i väldigt mycket, helt otippade saker! Som salladsdressingar. Jag har därför utvecklat ett raffinerat, förfinat smaksinne för att just gå igång på senapens sötsurskumma smak/doft. Detta innebär att jag inte äter julskinkor griljerade med senapssmet. Jag har hejdat gaffeln med sallad för att den pikanta doften nått näsborrarna och jag säger NEJ.

Att inte äta senap är lite grann som att dricka vatten i en bar -Inte helt okej!

Läser man lite om senap och dess historia så fattar man ju att det varit med rätt länge. Det var grekerna och senare romarna som svepte med sig senapen ut i ”världen”. Gula, svarta eller bruna frön som malts och blandats med ättika/vinäger och som sedan smaksatts med allehanda kryddor. Hittade intressant info på nätet kring senap när jag började googla och fann ett faktablad från icagruppen och tämligen likartad information fanns på wikipedia.

I Sverige tog produktionen fart runt 1920 så det var en rätt sen fluga som i alla fall nu återfinns precis all over och i precis ALLT… Typ!

I alla fall… Igår tänkte jag vara kreativ så jag gjorde en ny maträtt till middag. Det var lövbiff och paprika som tillagades i ugn som en slags gratäng och det slutade med att jag åt en smörgås med julskinka -UTAN senap!

Det var årets andra julskinka… Första hette förresten ”helgskinka” och konsistensen var plastig och vattning. Den andra som jag tillagade denna helg hade perfekt textur och såg riktigt fin ut men den smakar precis ingenting. Jag väljer att vara glad för detta för det har då, so far, inte varit någon risk att föräta sig på julskinka.

Nu skall jag ta tag i lite andra saker, som att bära upp och ner julgranspyntslådan -Samtidigt skall jag verkligen njuta av dagen!

//a