För nästan 20 år sedan var jag på ett idylliskt bröllop. Direkt efter vigseln (som ägde rum i en kyrka) kom brudgummen fram till mig och den grupp med människor jag var där med. Han såg helt euforisk ut. Han var så lycklig! Han var så lycklig att han inte riktigt visste vart han skulle ta vägen. Vilket han sa, upprepade gånger!
Sent på kvällen/natten, när middagen var uppäten, talen talade, tårtan skuren och brudvalsen dansad började den mer oorganiserade dansen. Då kom han åter fram och såg djupt olycklig ut. Han sa att han aldrig varit så deprimerad i hela sitt liv. Han upplevde att allt var SLUT och ÖVER. Det var som en stor tomhet sköljde över honom efter månader och månader av planerande inför just den där magiska dagen.
Vi skrockade gott åt honom och sa "-Snacka om upp som en sol och ner som en pannkaka"
IDAG förstår jag exakt vad det var för känslor han drabbades av.
Det är post-paryt-stress…. Eller fest-jetlag.
Jag har varit totalt tom, gråtmild och helt SLUT denna eftermiddag och kväll TROTS alla vackra blommor. Det har varit sååå mycket förberedelser och sådant maxat tempo nu i flera dagar… Denna donna är totalt finito!
Sonens far kom förbi för att hämta diverse prylar och konstaterade att det syntes på frisyren att jag var knäckt
Banne mig…. Tänk att det hänger ALLTID på håret 🙂
//a
.JPG)
.JPG)
Kommentarer som inkommit