Jag tycker det är humor att se människor som vill synas till varje pris. Jag kan börja fnissa i soffan när jag ser på TV och någon i publiken håller på sträcka nacken ur led för att dom vill komma med i rutan. Å jag tänker jo visst tusan syns du men har du verkligen blivt sedd?

Har en underbar människa i mitt liv som återkommande och ihärdigt hävdar att han inte syns. Å jag hävdar lika ihärdigt att han är galen. Vi var och lunchade på stan i måndags. Vi stod å skrattade och pratade rätt länge med killen vid disken och i samband med att vi betalade maten betalade vi även för kaffe EFTER maten. Det var inga problem, bara att komma å säga vad vi ville ha när vi ätit.

Efter maten gick min (tydligen osynlige) vän iväg för att hämta våra kaffekoppar. Han kom tillbaks HELT f.ö.r.s.t.ö.r.d "-Jag syns verkligen inte" sa han upprört. Vad snackar du om frågade jag förvirrat. Det visade sig då att killen vid disken inte hade en susning om vem han var utan hade tänkt ta betalt för kaffet IGEN! 

Inte nog med detta trauma, kaffet som tog XX antal minuter att frambringai var i sig rena skämtet. En dubbel macchiato rymdes i en liten kopp som var mindre än mamma-ugglans ostindiakoppar, och den dubbla cappuccino låg och skvalpade i botten av en dito lika liten kopp. Skumt var ordet och dåligt var det!

Så min fråga är: Att synas -vad är det?! What is it som gör att vi inte bara SER utan även minns någon eller något? Att blogga kan vara ett sätt att synas -men är det att bli sedd? Att synas är en sak och i det fallet är jag lika osynlig som min vän. Att bli sedd är något helt annat.

Så du ljusa människa som berikar mitt liv, jag tycker du kan lägga ner nojjan över om du syns eller inte. Det är viktigare, i min värld, att du är sedd av dom som du valt att visa dig för…

//a