Till dagens telefoner kan man skaffa mängder av appar. Det är en aldrig sinande flod av spel och mojänger. När jag, i augusti, lade min lilla rosa Erikson åt sidan och förvirrat tittade på min nya iPhone hade jag mycket hjälp av min son på just app-fronten. Han hade massor med bra saker som han ansåg att jag "behövde".

Ruzzle har varit en app jag gillat men nu jädrar är det en no-brainer som heter Jewel Mania som gäckar mig. Insåg när jag tog mig an SAMMA nivå för femte gången att det blivit personligt. Jag ska f*n knäcka dig din dumma dumma nivå… å så drar jag frenetiskt små färgglada juveler hit och dit och några sekunder å så konstaterar jag… men HUR svårt kan det vara?!

I detta spel måste man klara en nivå för att komma vidare, man måste även få MINST två stjärnor, annars tappar man ett liv. Man har fem liv till förfogande, sedan får man vänta en timme för att få ETT nytt liv. Å sitter man fast och inte lyckas med nivån, ja då rasar liven fort iväg.

Man kan givetvis KÖPA till massa guld och grejjer för att kunna "maximera" dragen, men där är det också personligt! Icket! Det ska gå UTAN att det skall köpas och köpas. Dessa små spel… Varför har man dom? Egentligen? I  min värld var det en "bra idé" när jag lastade in dom första för jag tänkte att det kunde vara bra att ha så sonen kunde roa sig om man sitter å väntar någonstans. Men hur kom det sig då att det blivit personligt -Om det var för hans skull menar jag?!

Säkert många som fnyser och menar att "vuxna" inte ska hålla på med sånt tjafs. Men med tanke på hur många som sitter/går/står/ligger som FIXERADE vid sina telefoner måste ju fler hamnat i samma träsk som jag! Man passar på vid kaffekoppen, man passar på när potatisen kokar, man passar på när man har en minut över.

Nu e det helg och jag längtar till måndag! Skall bli helt underbart att umgås i köttrymden igen. Längtar till mitt jobb långt borta från fallande ädelstenar!

//a