Det är i andras sällskap vi blir medveten om oss själva. Samtal och dialoger är utvecklande. Så finns det dom där dialogerna som får en att undra om man i överhuvudtaget klättrat ner från träden ännu.

Ibland, när jag står i köket efter middagen, kan diskmaskinen slamra, vattenkokaren är igång samtidigt står jag och diskar ur en kastrull och köksfläkten snurrar ännu. Så hör jag sonen ropa något från sitt rum. Ty där inne står han med huvudet ner i stora legolådan och rotar och rotar i jakten på magnetpilar. Lego skramlar så där ihåligt och plastigt vasst. Han hittar inte sina pilar utan behöver hjälp. Då börjar en sådan där fruktansvärt ointelligent konversation.

”-Mummel vrål mummel” ropar sonen. Jag inte hör ett smack i allt brus

”- Va? säger jag

”-Mummel vrål VRÅL” skriker han

”-Men vad säger du?! skriker jag

”- VRÅL VRÅL VRÅL” vrålar han

”-Va?! Men jag hör inte vad du säger” VRÅLAR jag

Då ser jag mig själv utifrån och jag börjar oftast flina åt detta spektakel. Likvärdigt ointelligenta samtal händer när jag står i duschen och något ”AKUT” händer. Sonen pratar, jag svarar ”VA”, han skriker, jag skriker och han vrålar och jag vrålar och ingen hör någonting.

Det slog mig att dessa dialoger är lika idiotiska, komiska och poänglösa som att diskutera med en människa i affekt. Jag vill aldrig diskutera en sak om jag är förbannad eller ledsen MEN problemet är ju att man inte alltid har den där kontrollen att hantera det konstruktivt när man spårar ur.

Igår ploppade en sådan där innerlig lavahet ilska upp, den som fick stå som måltavla var sonens pappa. När ilska vänds mot andra blir vi fientliga –Check! Det är vanligt att det går ut över oskyldiga –Check! Uttryck som detta kan ta är vredesutbrott (check!), överdrivet kritisk inställning (check!), debatter blir slagfält (check!) för att nämna några. Sonens pappa fick således ett osande, rykande hett sms som innehöll både en och fem svordomar, påhopp och osanningar…

Jag var så FÖRBANNAD! Affekter är smittsamma så möter man någon som är förbannad tänder man lätt till själv. Det är JUST då man hamnar i Dum och Dummare dialoger som bara är destruktiv pajkastning som heter duga!

Jag fick ett sms till svar efter en stund. Det stod bara att han förstod att jag hade en jobbig dag och KRAM. Då insåg jag hur jag agerat. Jag fick igår veta att jag skall opereras nästa vecka. Jag var alltså i grund och botten RÄDD, orolig, trött och frustrerad. Jag vände detta till ilska (som ger känslan av kraft och energi) och lackade ur.

Jag var i det fallet precis som sonen som står och rotar bland en miljard legobitar och börjar skrika. Istället för att besvara vrålen med ett ”Men VAD säger du?” besvarade sonens pappa mitt skrik med att slå av vattenkranen, stänga av fläkten och LYSSNA vad jag egentligen sa. Igår behövde jag verkligen bli hörd och inte bemött! 

När jag drog iväg mitt elaka sms var jag så arg så tårarna sprutade. Sedan med facit på hand kan jag bara konstatera att jag är blott en männsika med hela registret av känslor och affekter. Kan man knäcka dess koder kan man flina gott åt sig själv i sina egna Dum och Dummare ögonblick!

//a