När jag var liten campade vi i en månad, i ur och skur, i tält. Sedan uppgraderades det hela till husvagn. Det vi ofta skrattar åt än i dag är NÄTTERNA!

Tarzan och Ugglan drev mig till smärre vansinne. Dom snarkade så att tältduken fladdrade. Dom snarkade så att husvagnen skakade -MiNST! Ugglan snarkade och Tarzan puffade, det var som att dom ackompanjerade varandra. När den ena lät var den andre tyst vilket resulterade i en total kakafoni av aldrig sinande ljud på dessa ytterst begränsade ytor!

Jag kunde sätta mig upp och skrika -VEM av er är det som snarkar?! Varpå alla yrvaket undrade vad det var för fel. Jag körde allehanda strategier för att få tyst på dom snarkande päronen med hjälp av flugsmällor och ficklampor. Inget hjälpte!

Att snarka är således en het potatis i mitt liv. Ett oljud, en olåt som enbart drabbar oskyldiga (ja, jag bortser från sömnapné och taskig sömnkvalitét för snarkaren själv!).

Det finns ett tillstånd, någonstans mellan dröm och verklighet, där man ligger och ”sover” fast man ändå liksom är vaken. Härom natten låg jag i det där läget och undrade vad i fridens dagar det var som lät. Horrors of all horrors insåg jag att det var JAG som lät!!!

Jag har HÖRT sägas att jag puffar (vilket gör att jag aldrig vill sova tillsammans med NÅGON!), jag VET att jag kan snarka när jag är sjukt trött MEN jag har då sluppit höra eländet själv… Tills NU! Jag blev så irriterad. 

Där låg jag och försökte sova och så hör jag ljudet…. Så blev jag tyst… så kom det igen… Det tog en stund innan jag kom på att jag skulle kasta mig på sidan! Så ytterst irriterande och anoying! 

Hoppas alla haft en god natt UTAN störande ljud!

//a