Jag har rätt länge tänkt berätta om gnistan som dog men det kommer liksom oftast lättsammare, trevligare saker att skriva om.

Jag har bloggat rätt länge och att skriva är en stor del av mitt liv -Att skriva ett inlägg är inget som tar tid eller tar energi av mig, det bara ger mig energi och ”går av farten”. Då jag håller mig till diskbänksrealism innebär det att jag återger saker som hänt, något jag reflekterat över eller något jag stött på i min vardag som fått mig att reagera, haja till, stanna upp -Ja, ni fattar!

I alla fall sket jag i det blåa skåpet för en tid sedan (tack och lov helt metafor:iskt). Ett inlägg skapade en prekär situation, jag står än idag för varje ord jag skriver (skrivit), men det blev så mycket större iNNAN jag blev informerad om läget och vi kunde reda upp det hela -För i grund och botten handlade det om dålig kommunikation från flera håll! Värre än så var det inte.

Det gjorde mig rädd. Det gjorde mig ledsen. Det gjorde också att jag känt mig oerhört tveksam till exakt VAD man kan skriva i en helt osponsrad, personlig blogg när en reflektion kan ta gigantiskt obehagliga proportioner. Då dog min gnista en smula. Samtidigt har jag alltid känt att skrivandet varit så viktigt för mig dom sista åren att jag ändå valt att inte lägga ner och låta mig kvävas.

Det finns dom som faktiskt frågat mig om något hänt, som märkt, noterat i mitt skrivande att något förändrats -Ja, det gjorde det! Därför har det varit tacksamt att ha en katt att hänga ut! Bilen är en annan klassiker. Morrhår, laxabon, pellesnuskstädning -För det kan inte spåra ur på något sätt och OM det gör det är det bara MiG det drabbar.

Jag har känt att jag vill berätta -Ni som faktiskt läser min blogg förtjänar att veta varför någon som kräkts ur sig åsikter i tid och otid plötsligt skriver genom ett filter hårdare än berlinmuren!

Nu skall här lagas pannbiffar, sedan skall jag måla naglarna -Jag tänkte gräsgrönt!

//a