Etikett: våld i nära relationer

E4:an hemåt…

Av , , 4 kommentarer 25

Jag bygger upp ett hem! Det är frihet och det rör mig. Idag fylldes jag av sådan där ovanlig känsla, där jag faktiskt kände den flyktiga känslan av glädje. Det var när jag köpte skurmedel på Rusta. En hel kärra fylld av disktrasor, tvättmedel, skurmedel, det där nödvändiga som finns i ens hem. Jag börjar från ruta noll. Jag äger inget, jag har inget, jag är en tabula rasa.

Det som slog mig var att det skulle få lukta gott, vara rent och det skulle få vara mina saker -Utan diskussion kring städfrågan! Utan diskussion om vart man lägger prion, utan diskussion om ett enda jävla skit faktiskt.

Jag har fått höra att OM jag skulle välja att återvända till Umeå, så skulle det innebära att jag var en feg, svag jävel. Har även fått höra att det skulle vara så jävla bekvämt. Jag håller inte med. Min resa sedan december har varit allt annat än bekväm. Den har varit allt annat än enkel. Det har i sanning varit den svåra vägen, den hårda vägen och den sanna vägen för mig att gå. Det har krävt styrka att inte ge upp, det har krävts vilja för att orka överleva. Den har varit ensam, utsatt, skrämmande. Det har varit en resa genom total själsdöd, till att i alla fall orka stå upp och försöka få rätt hjälp. Det har varit att med huvudet före bearbeta, förstå, acceptera och sedan rota bland pusselbitarna. Det har varit att försvara det jag trott på men sedan succesivt fått bevis på att allt blott var ord -Inget annat! En pusselbit kommer för alltid saknas. Så är det bara.

Så här har förövrigt mitt liv sett ut sedan december. Så litet kan livet vara när man har modet att våga gå. När man någonstans i mörkret förstått att ”jag förtjänar ett bättre öde än denna själsdöd”, när man någonstans lyckats pejla av att allt man reducerats till är en slav, en börs, en slagpåse, en kräkpåse. Jag är ledsen och jag är tacksam. Jag är så tacksam över varenda del av mig som återvänt. Så tacksam över mina vänner som finns där. Är så oändligt tacksam över att idag inhandlat skurmedel och disktrasor, när man levt med ingenting, är det minsta lilla allt!

Jag är långt ifrån färdig, men mina ord börjar nå ut och jag har disktrasor. Det är allt!

Vill varmt rekommendera r.h. sin –Böckerna är fantastiska! Har två sedan tidigare och beställde bland annat denna för någon månad sedan! Som sagt outstanding, kort och koncis. Titeln på denna bok är alltså ”she´s strong, but she´s tired!

Jag orkar inte läsa just nu, om det inte är poesi, utan lyssnar på ljudböcker. Lyssnar, slår av, slår på, byter bok, börjar om. Jag låter det vara så just nu. Musik är fortfarande bäst att lyssna på, gärna högt! Det är faktiskt det enda ljud jag fixar utan att studsa till!

Övriga saker som äntligen är på plats är mina nya glasögon är väl extremt symbolist att ha bytt glasögon och att se saker ur nya perspektiv!

Utanför skiner solen, ännu en fantastisk vårdag, snart är sköna maj här! Det känns som att tiden varit ett vacuum och tiden är väl det enda vi faktiskt inte kan forcera hur gärna man än vill.

Vad jag vill är att att mina saker får ta plats, att känna trygghet när jag lägger mig i sängen på kvällen och att aldrig mer behöva känna mig rädd i mitt eget hem någonsin igen! Aldrig någonsin ha en tallrik som flyger över köket för att det är för rörigt eller se en dörr bli nerslagen för att någon känner sig ifrågasatt. Nä fy fan för våld i alla dess vidriga former!

//a

Boulevard of Broken Dreams…

Av , , 2 kommentarer 23

Jag är inne i mina känslor. Dom där jag inte nådde innan utan musik, de lever nu sitt helt egna liv. Jag gråter. Saker och ting kommer över mig. Min person på Centrum mot Våld hjälpte mig att formulera att sorgen jag känner kanske handlar om mig själv? Just så är det. Att utsättas för våld, som är så oändligt mycket mer än fysiska slag, påverkar oss så djupt. En bruten arm går att gipsa men en utraderad självbild, hur fan hittar man konturerna?

Å när man hittat konturerna kommer nästa lager som skall byggas, det är ett heltids arbete att plocka ihop sig när ens inre slitits i stycken, när ens liv går upp i rök. När hjärnridån släpper, och man börjar se klart -Då är det bara bearbeta, försöka orka en dag till, försöka bringa ordning på något, om än bara ens virkade mormorsrutor, ett samtal till den myndigheten. Bäst är det att vara i skogen, söka djurspår, titta på alla fåglar som kvicknat till och kivas runt fröautomaten. Jaga runt med kikare för att se orrspelet på isen. Se snön ge med sig, se kvistar som börjar leva. Filosofera över fisket som bara är några månader bort. Kolla om det blir pipis eller inte.

Sedan måste jag tillbaka till verkligheten, ta tag i saker och det går tungt – Då jag inte fick tillbaka mitt mobilnummer som tillhört mig i en evighet var jag tvungen att acceptera att vänner som söker mig kanske hamnar helt fel. Därför tog jag beslutet att öppna mitt instagram, det blev en känslomässig bomb.

Där fanns vänner, bekanta, gamla kollegor som hade skickat oerhört fina ord till mig. De som oroat sig för mig, undrat vart jag tagit vägen. De som sökt kontakt med mig men misslyckats. Jag har fått så mycket kärlek.

Mina vänner… J & U… den okrossbara trion… Jag älskar er. Tack! Tack för att ni tänkt på mig, att jag fanns i era tankar, att ni oroat er, att ni undrat, att ni sökt och framför allt… TACK för att ni finns kvar. Det är så oerhört starkt att känna att jag finns, att jag är viktig för er. Tack för eran omtanke och så ses vi vid havet!

Kärlek är en sådan stark och vacker kraft. Den är ljus och i kärlek finns inget våld. Inget vingklippande av någons frihet eller rättigheter till integritet. Där finns inget latent våld som gör att man går på äggskal från arla till särla.  I kärleken är man lycklig, stark och oslagbar! Allt annat är mörker! Det är ett jävla örloggsmörker om något!!!!

Som sagt våld är så oändligt mycket mer än att slås sönder och samman, tyvärr är det få som vet vad våld är, hur dess mekanismer fungerar, att avancerade hjärntvättsmodeller används för att riktigt skapa ett beroende, det traumatiska bandet som skapas. Det är sådan allvarlig kunskapsbrist i dessa frågor och kunskap är det enda sättet att kunna värja sig mot detta, att kunna se varningssignaler tidigt som bara den. Å andra sidan, är man ofta utvald och därför luras man in i deras nät, deras lögner, deras kaos och dödsdansen är igång (Cred för ordet dödsdans: Mia Mäkilä, Epilogen Podcast)

Förövare vet sällan att dom har ett problem, för det är alla andra som är psyksjuka, galna, idioter, fittor… kanske är det så att problemet inte ligger hos allt och alla andra? Det verkar dock inte vara många förövare som tänker i dom banorna. Frågan är om dom i överhuvudtaget förstår hur deras beteende och handlingar påverkar en annan människa?

Tips till intresserade i ämnet är att lyssna på poddar som Epilogen Podcast, Älskade Pyskopat! Man lär sig oerhört mycket.

Jag har kärlek. Mina vänner. Min familj. Vad vore jag utan er?

Vägen är krokig men hellre det än en autobahn -Cogito ergo sum!

//a

 

 

Brinnande ögonblick…

Av , , 11 kommentarer 17

Hade tänkt gå loss på tak i helgen, det blev inte jättemycket av den kalibern, för mina muskler strejkade efter MR och diverse reaktioner. Hade tänkt en hel del så jag satte mig ner och skrev. Jag bearbetar trauma genom att skriva och är uppe i 20 sidor nu. Men grejen är att när jag skriver och sedan läser eländet, då händer det ju grejer. Det blir som en besynnerlig känsla där jag funderar på HUR det varit möjligt. Det skapar många frågor och det må ju vara en sak, dom har jag rätt hyggliga svar på.

MEN det triggar känslor också och dom är värre att hantera. Så jag satt uppe, ensam, mitt ute i skogen och lät tårar rinna, ilska flöda och varmt ljus omsluta mig. Elden hade slocknat och jag kunde då absolut inte sova. Runt halv fyra tror jag att jag drog mig in mot sängen. Det är således lite svårt att planera något runt mig än så länge.

Ett år säger dom att jag får vara beredd på att ha dessa besynnerliga reaktioner och ”triggers” kommer jag nog att få leva med som ärr, som bleknar, som gör sig mindre påtagliga men som finns där. So be it.

Må låta som eländes elände men så är det inte, tvärtom varje sådan här brottningsmatch gör något med mig. Å jag kommer upp och tillbaka.

Jag ser oerhörd glädje i små saker. Oerhörd tacksamhet över de mest udda saker. Har under dessa månader mött så mycket vänlighet, professionalism och bra bemötande från allehanda myndigheter. Jag har stött på oväntad hjälp och förståelse. Det är till exempel inte alla som fått hembesök av en polis!

Jag fick igår ett sms från min vackra vän som skickade en låt till mig, både låt och text var så vackert -Det lyfter mig och gör mig trygg i all oro -Jag kommer igen!

Andra saker som ger mig glädje är att konstatera att jag defacto kan virka en vacker duk, för en sjal har jag redan avklarat. Jag har köpt produkter som doftar gott när jag duschar och det rör mig banne mig till tårar. Ekonomiskt våld skadar oerhört! Jag har köpt två nya tröjor med tryck -Som representerar mig. Jag har hittat en tygkasse som passar just mig. Så jag känner, trots allt, att jag får ihop pusslet. Det där pusslet med bitar som är delar av mig. Bitar som inte fått finnas.

Vi är alla pussel med olika behov, olika viskningar och rop, olika personligheter -Vilket pussel som helst kan slås i bitar. Det är en riktigt bra metafor för hur jag kände mig i december. Som ett 5000-bitars pussel där bitarna helt försvunnit. Allt som fanns kvar var en tom kartong med ett motiv av vad som skulle kunna bildas av alla bitar. Exakt så var det. Jag var ett tomt skal, kände inte igen mig själv. För mig är bitarna viktigare än kartongen för det är just bitarna som gör oss människor hela. Som får oss att hålla ihop när det stormar.

Våld kan drabba vem som helst och våldet har tagit mycket av mig, det har bokstavligt tagit allt -Men våldet tog inte MiG!

Jag är här!

//a