Etikett: våld

Bakom kulisserna…

Av , , 4 kommentarer 18

Det här året har hittills varit väldigt annorlunda. Minst sagt!

Det är som att tiden står stilla men ändå passerar årstiderna i rasande takt. Vintern med den djupa snön, blev till vår. Våren blev till en vacker, varm sommar, som mjukt gled över till en höstkänsla. Det är som att jag befinner mig i ett tidlöst tillstånd och det har jag aldrig upplevt tidigare. Jag har verkligen aldrig varit ”här” tidigare. Nu har jag plockat ner hela min målarstudio. Jag har vikt ihop vaxduken, lagt ner alla färgtuber, penslar och pannåer. Jag har tömt ut vattnet ur alla glasburkar och jag har slagit in alla mina tavlor som jag målat denna sommar. Dom har en given plats i mitt nya hem!

Jag tänker på vart detta år började, i ett tyst vrålande mörker som rev och gjorde så fruktansvärt ont. Jag tänker på min tid utan ord, utan språk, utan känslor, utan kontakt.

Jag tänker på min familj, mina vänner som bara funnits där. Jag har sett oron, förtvivlan och rädslan i deras ögon. Jag har varit rädd, arg, fräsig, vresig, ledsen, jag har gått från dom absolut mörkaste känslorna till frid. Jag har gått från att vilja sluta existera till att hitta min essens. Dagarna har känts så meningslösa, så konstiga, tidlösa, utan ramar eller struktur -och ändå har det funnits där. Jag har vaknat, jag har andats, jag har tagit en timme i taget. Jag har sett, varit närvarande i naturens gång. Jag har upplevt årstiderna med alla mina sinnen. Jag har betraktat och någon gång har jag tydligen börjat leva.

Glädjen, friheten, styrkan, kraften, skratten, rösten, orden… Det finns där i den trygghet jag befinner mig i. Rädslan, mardrömmarna hälsar fortfarande på och det är vissa saker som jag fortfarande inte hanterar -Men jag känner ett lugn för jag vet att jag går framåt.

Jag tänker på det där som sker bakom kulisserna i allas våra liv. Det där väldigt få får se, eller ta del av. Det sker så mycket i våra liv som ingen annan vet. Det är dom där instagram-bilderna som aldrig kommer upp i våra flöden. Det är dom där stunderna som vi aldrig talar högt om.

Vad jag vill lyfta fram i ljuset är ett ord som fått en ny, djup innebörd för mig -Systerskap.

När man levt i ett mörker där alla kvinnor tituleras ”fittor”, ”horor”, ”efterblivna”, ”psyksjuka” är det MÄKTIGT att se hur just kvinnor som kommer med all värme, all kärlek, all empati. Kvinnor som lyfter andra kvinnor. Lyssnar, delar berättelser. Förståelsens mjuka sken ger tröst. Ger styrka. Jag tänker på alla böcker som skrivits om det jag upplevt, jag har kontaktat några av författarna. Jag har tackat för deras berättelser, för deras mod att skriva och förklara -För oavsett omständigheter, social ställning är våldet det samma. Samma modus, samma gång. Lika destruktivt och det är intressant att ta del av hur vägen till mörkret går till. Därför har det varit viktigt för mig att tacka dessa kvinnor och jag har fått svar. Det är ett band som förenar oss.

Jag tänker på Epilogen Podcast som Mia Makila producerar. Tiden, kunskapen och engagemanget från Epilogen för varje avsnitt som produceras. Jag är så tacksam för att jag får bolla tankar och ideér med Mia ibland. Det är så oerhört givande. Det är kreativt, utmanande, insiktsfullt.

Jag har fått respons på min epilog och jag har blivit kontaktad av några kvinnor. Jag är så tacksam, ödmjuk och så innerligt glad att jag nådde fram, att min röst hördes, att jag fick tala till punkt. Hade jag gjort den idag, hade jag riktat mera ljus på mina svaga punkter som gjorde att mörkret fick ta över hela mig. Viktigast av allt är att jag själv hittat dem. Att jag hittat min del i den bisarra cirkusen. Det är så oerhört svårt att förklara hur man lever i detta. I en ständig kaskad av lögner, det är så mycket lögner och du har ingen aning om vidden av lögnerna. Du har bara en känsla och varje uttryck för att du är något på spåren bemöts med en gränslös vrede, oproportionerlig, irrationell, märklig, bisarr… Så man blir tyst. Vill inte väcka monstret som slutligen ändå vrålar mer eller mindre konstant och man förstår verkligen ingenting. Vad händer liksom.

Det är bara att navigera UT!

Det vackraste är när någon säger Tack. Tackar mig…. Tackar Mig, i mitt svagaste jag, för att jag har styrkan och modet att inte hålla käften. För att jag så starkt tror på att dra ut trollen i ljuset. För att jag sätter ord på något som någon annan inte förmått. Det uppstår en vacker gemenskap. På ett sätt blir man varandras vittnen till upplevelserna och man blir varandras stöd i tiden efteråt för man VET. Det blir ett ovanligt vackert band av förståelse och en samhörighet som bottnar i mörkret. Det blir något kraftfullt och ljust. Tillsammans.

Jag vill därför tacka Eva som kontaktat mig via instagram. Tack för dina ord. Tack för att du kontaktade mig tidigt på min väg tillbaka. Hon skrev till mig i februari ( när mitt instagram fortfarande var stängt!) att hon önskade att det mörker jag då upplevde skulle bytas ut mot vackert ljus -Precis så har det blivit. Å hennes ord betydde hela mitt liv när jag slutligen läste hennes meddelande. Ord av medmänsklighet som behövdes så förtvivlat där och då. Känner ett starkt band även där. Vackert!

Det slår mig om och om igen hur glädjen och sorgen hänger ihop, hur intimt sammanflätade dessa två är.

Jag har bokat tid för att klippa av mig håret. För nu är det dags att närma sig verkligheten, sätta klockan på armen, plantera mitt liv i en ny kruka. Jag längtar ”hem”. Att vara ”hemlös” gör att man får nya perspektiv. Att ha levt i rädsla, sadism, mörker och grymhet gör att jag värdesätter hela livet på en annan nivå. Jag vet att jag ännu har en bit kvar på min väg, men jag har mål. Jag har aldrig varit säkrare på vad jag vill göra i framtiden… så mitt i en kaotisk tidlös röra kan man hitta meningen med precis allt!

Så sjukt tacksam att mitt liv är mitt!

//a

Bottensänket…

Av , , 2 kommentarer 19

Jag bollar ord. Jag har pratat mycket om bagage med holistiska coachen Johan. Vi pratade om ryggsäckar, dom där som är så tunga att man inte tar sig framåt utan det blir enbart en belastning. Man blir en skalbagge som ligger på rygg och sprattlar på stället. Orörlig, rigid, stum.  Det är inte alls frågan om ”det nödvändigaste” utan här har man överpackat så kopiöst att man inte vet vad som är med eller inte, när man kastat in allt tänkbart och otänkbart utan reflektion, dessutom har man slagit någon form av olympisktrekord eftersom detta packande, stuvande skett i ljusets hastighet. Sedan kan man inte smälla igen väskan utan den känns som ett isterband som skall explodera, man får ta bagageband och snöra runt väskan och bara hoppas att det håller.

Detsamma gäller erfarenheter, trauman, hur packar vi det nödvändiga och lämnar det överflödiga bakom oss?

Jag såg dokumentären om Tina Turner, denna megakvinna med den råa fantastiska rösten. Dokumentären släpptes den 2 mars 2021 och det är hennes tack och adjö till sina fans. Tina Turner är 81 år och förra sommaren släpptes en remix av hennes ”What´s Love Got To Do With It?” (Kygo, Tina Turner 2020). Den låter lyssnade jag som en besatt på förra sommaren, i min källare, för i musik fann jag glädje, styrka, någon form av gnista. Därför blev jag glad när jag fick nys om denna dokumentär. Det som slog mig mest är att hon är en kvinna som 1976 skilde sig från Ike Turner. 1978 blev skilsmässan ett faktum. Hon lämnade honom slagen, blodig och med 36 cent på fickan. Det enda hon bad om var att få behålla sitt namn i skilsmässan -That was it. Sitt namn. Tina Turner. I dokumentären visades en sekvens från en presskonferens i samband med att filmen I Tina släpptes (1993). Hon fick frågan om hon hade sett filmen. Nej, svarade hon, och sedan sade hon något i stil med att ”…jag har ingen lust att uppleva våldet eller brutaliteten igen så nej jag har inte sett den…”

Hon berättade tidigt om det våld hon utsattes för och hennes förhoppning var att hon aldrig skulle behöva tala om saken igen. Hon ville bara glömma och gå vidare. Hon fick ALLTID frågor om just detta. Det har tydligen varit det som varit det intressanta. Inte de arenor hon fyllt, de många hits hon gjort, den enorma resan hon gjorde från botten till den världsartist hon blev. En enastående kvinna som 80 år gammal fick se en av sina mosterhits  väckas till liv genom den yngre generationens briljans att lyfta fram pärlor och åter låta dem skimra i solljuset.

Hon ger fansen denna dokumentär för nu önskar hon att leva sista kapitlet utanför strålkastarna. Hon lider fortfarande av PTSD till följd av våldet hon utsattes för för över 50 år sedan. Hon säger också att hennes liv inte varit ett bra liv, och att inte ens det goda kunnat väga upp det dåliga.

Det berörde mig så innerligt djupt.

För jag har funderat mycket på det där med bagaget jag drar på. Hur förhåller man sig till det? Hur bearbetar man det? För inte är det att ligga stilla som en stum potatis. Många runt mig börjar se att något hänt med mig. Jag blir tydligare, skarpare i konturerna. Jag skogsbadar, jag tittar på träden, jag plockar bär, jag lever så nära naturen man bara kan. Och jag målar så att jag tror jag tömt Clas Ohlsons på pannåer och dukar!

Jag låter processen ha sin gång för jag tänker inte sitta om 10 år och stamma för att något kommer över mig. Aldrig i livet. Detta är ett bagage. Det är något JAG har i min ryggsäck. Något som jag inte tänker stuva ner, knövla ihop och trycka ner. För det är inget jag vill bära med mig! Jag tänker inte ta med mer än absolut nödvändigt och det nödvändiga är erfarenheten. Det är att kunna rikta strålkastaren mot sig själv och kunna säga, hur blev det så här, utan att ta ansvar för våldet. Utan att känna skam men i stället identifiera vad min sårbarhet var i denna dödsdans.

Jag har vunnit så mycket kunskap och erfarenhet av detta helvete och jag kan aldrig gå tillbaka till att vara den människa jag var innan jag mötte mörkret. Det är en illusion att tro att OM  ”man bara lämnar” mörkret så kan man plocka upp där man var innan… Nej, nej, nej… Det är det som är grejen. Det är en tankevurpa, en lögn och det är en absolut omöjlighet.

Johan säger ALLTiD FRAMÅT, ALDRiG TILLBAKA. Det är så sant i sin enkelhet. Sug på den. Processa frasen så inser man mer och mer hur sann den är. Vi går alltid framåt, aldrig tillbaka. Vi går inte tillbaka till våren i augusti, naturen, tiden, ordningen är att vi går från sommar till höst, vi går framåt. Årstiderna skiftar och hela naturen med den. Det går inte att ha björkar med musöron samtidigt som alla andra träd skiftar färg och släpper sina löv mot marken. Det är fel in i varje rotsystem. Vi följer och vi går framåt. Hela tiden. Vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Varje dag är ett steg på väg mot en annan version av oss själva. Det är en kraft i den tanken, för däri finns förmågan att alltid välja, välja om, växa, utvecklas. Så fruktansvärt tråkigt att stå stilla och aldrig förändras, det tror jag skapar ohälsa om något. Att klänga fast i en tid som passerat.

Min övertygelse är snare att OM man försöker ”plocka upp” livet där man var iNNAN traumat (eller liknande) inträffade så kommer man försöka spela en roll som man redan växt ur. Man blir malplacerad, förvirrad, och det hämmar den naturliga utvecklingen. Om man bara plockar upp tråden måste man också stuva undan erfarenheten, man måste ignorera insikter och sanningar som man lärt, man måste lägga all energi på att inte isterbandet till proppat bagage skall explodera som en sörja i tillvaron. Man blir en tidsinställd bomb som riskerar brisera av minsta förnimmelse av traumat.

Jag tror att det är då erfarenheten blir till ett skittungt blysänke. Ett sänke som hela tiden drar oss neråt. Neråt mot botten. Ner mot dyn, där vi inte kan andas eller existera.

Nej, jag tror på att vi skalar löken, plockar bort torra lager, låter det friska, krispiga träda fram i all sin enkelhet. Det låter som självklarheter men det är en resa som inte alls är så himla enkel, den är stundtals helt obegriplig. Rörig. Man tror man ligger på rygg och sprattlar med benen fast i själva verket har man faktiskt avancerat rätt långt i bearbetningen. Det kanske känns som att man sitter fast när man i själva verket virvlar runt som en lycklig liten maskrosblomma i kvällsljuset.

//a

 

Brinnande ögonblick…

Av , , 11 kommentarer 17

Hade tänkt gå loss på tak i helgen, det blev inte jättemycket av den kalibern, för mina muskler strejkade efter MR och diverse reaktioner. Hade tänkt en hel del så jag satte mig ner och skrev. Jag bearbetar trauma genom att skriva och är uppe i 20 sidor nu. Men grejen är att när jag skriver och sedan läser eländet, då händer det ju grejer. Det blir som en besynnerlig känsla där jag funderar på HUR det varit möjligt. Det skapar många frågor och det må ju vara en sak, dom har jag rätt hyggliga svar på.

MEN det triggar känslor också och dom är värre att hantera. Så jag satt uppe, ensam, mitt ute i skogen och lät tårar rinna, ilska flöda och varmt ljus omsluta mig. Elden hade slocknat och jag kunde då absolut inte sova. Runt halv fyra tror jag att jag drog mig in mot sängen. Det är således lite svårt att planera något runt mig än så länge.

Ett år säger dom att jag får vara beredd på att ha dessa besynnerliga reaktioner och ”triggers” kommer jag nog att få leva med som ärr, som bleknar, som gör sig mindre påtagliga men som finns där. So be it.

Må låta som eländes elände men så är det inte, tvärtom varje sådan här brottningsmatch gör något med mig. Å jag kommer upp och tillbaka.

Jag ser oerhörd glädje i små saker. Oerhörd tacksamhet över de mest udda saker. Har under dessa månader mött så mycket vänlighet, professionalism och bra bemötande från allehanda myndigheter. Jag har stött på oväntad hjälp och förståelse. Det är till exempel inte alla som fått hembesök av en polis!

Jag fick igår ett sms från min vackra vän som skickade en låt till mig, både låt och text var så vackert -Det lyfter mig och gör mig trygg i all oro -Jag kommer igen!

Andra saker som ger mig glädje är att konstatera att jag defacto kan virka en vacker duk, för en sjal har jag redan avklarat. Jag har köpt produkter som doftar gott när jag duschar och det rör mig banne mig till tårar. Ekonomiskt våld skadar oerhört! Jag har köpt två nya tröjor med tryck -Som representerar mig. Jag har hittat en tygkasse som passar just mig. Så jag känner, trots allt, att jag får ihop pusslet. Det där pusslet med bitar som är delar av mig. Bitar som inte fått finnas.

Vi är alla pussel med olika behov, olika viskningar och rop, olika personligheter -Vilket pussel som helst kan slås i bitar. Det är en riktigt bra metafor för hur jag kände mig i december. Som ett 5000-bitars pussel där bitarna helt försvunnit. Allt som fanns kvar var en tom kartong med ett motiv av vad som skulle kunna bildas av alla bitar. Exakt så var det. Jag var ett tomt skal, kände inte igen mig själv. För mig är bitarna viktigare än kartongen för det är just bitarna som gör oss människor hela. Som får oss att hålla ihop när det stormar.

Våld kan drabba vem som helst och våldet har tagit mycket av mig, det har bokstavligt tagit allt -Men våldet tog inte MiG!

Jag är här!

//a

Den vilda ängeln…

Av , , 4 kommentarer 18

För många år sedan tog mina föräldrar med mig på en konsert med Brolle i Aula Nordica! Brolle är ingen artist jag själv hade kommit på att jag skulle gå och titta på och jag hade ingen aning om vad jag kunde förvänta mig. Då jag älskar musik, opera och vet att konserter ofta är fantastiska upplevelser oavsett vad så var jag öppen. Det var en bra kväll och jag fick skivan efter konserten. Fanns några låtar som talade till mig och därefter föll kvällen in i minnena som ett fragment av en upplevelse.

Jag vet inte när mina egna ord började försvinna, när min egen själ började skrumpna ihop, när jag började försvinna. Det hände så smygande, så långsamt att jag inte kan sätta fingret på en viss tidpunkt. Jag kan bara se det hela som ett långsamt utraderande. All glädje liksom gled ur mina händer.

Lika lite vet jag när jag slutade älska livet.

Vad jag vet är att jag en dag under hösten som just passerat bara kände att jag behövde höra en låt. En låt av Brolle. Jag började söka på Spotify. Jag hade ingen aning om vad jag sökte för låt eller titel, utan på måfå valde jag att slå på ”Alla rosor har en tagg”. Svensk text, svenska ord.

Här kommer två citat ur låten

”…ofta när det är som mörkast väntar någonting bra. Håll ut min vilda ängel snart är det du och jag…”

”…om du lämnar allt i mörker och börjar om igen. Ser du ljuset, ser du livet? Har du kvar din bästa vän?…”

Writer: Brolle Kjell Junior Wallmark, Album: Alla rosor har en tagg (2013)

Där väcktes något i mig. Håll ut min vilda ängel… Det var som en rad till min egen själ från mig själv, jag hör hur det låter, men till saken hör att jag för länge sedan skrev en dikt om en blek vinglös ängel, så jag gissar att det är orden som slår an en sträng och något händer. Det är inget dramatiskt. Det är inga tårar, det är bara som en mild värme, ett svagt ljus i ett mörker. Kanske är det ett hopp?

Det mörker jag upplevt, det mörker jag tillskrivits är inte jag. Det är bara tomhet sprunget ur vrede.

Vad jag vidare vet är att jag på riktigt undrat om jag hållit på att bli galen? Om jag var det där ”jävla örloggsmörkret” som jag dagligen fått höra att jag var. Jag har inte förstått, jag har inte kunnat förstå. Jag har känt att jag behövt information om något men inte om vad.

Det skapar en enorm oro och stress, att balansera mellan något där du inte har en aning om vad du balanserar mellan. Jag tänker att det förmodligen ligger i vår natur att ta ansvaret för att inget längre tycks fungera. Själv har jag gått på nålar från att jag vaknat tills jag slutligen fått sova. Jag har haft en fysiskt, högst närvarande ångest av rädsla. En rädsla för något jag inte kunnat sätta fingret på! Vilket är så skrämmande att det kryper i skinnet.

När allt slutligen når sin spets, då går det inte längre att tala, för orden är borta, du vet inte vad du vill, vem du är, vad du kan och själv kunde jag konstatera att jag dessutom bara stammade när jag försökte föra fram min svaga talan.

Jag var ett tomt skal men kände att någonstans därinne, där skramlade min vilda ängel, min själ och ville få leva.

Fri.

//a

4 kommentarer
Etiketter: , , , ,

On the Edge!

Av , , 4 kommentarer 7

Det har varit mycket debatt om NÄTHAT denna vecka. Män som hotar kvinnor i skydd av anonymitet. Uppdrag Granskning har genererat många inlägg på detta tema även här på VK’s bloggportal.

Har sett att det diskuteras om alla kommentarer publiceras eller ej. Censurerar man kritik, påhopp, osaklighet, ilska och vrede?! Har full respekt för dom som väljer att sålla agnarna från vetet och hålla en viss "nivå" på dialoger som kan uppstå via kommentarsfunktionen. Jag har publicerat allt utom en som innehöll en länk som ej fungerade (vilket den som lämnat länken själv påtalade i annan kommentar!).

Med tanke på mitt eget inlägg om våld inom hockeyn var jag mer eller mindre redo på att fly stan, jagad med pinnar av provocerade människor. Det var ju tydligen smått dramatisk tanke -MEN den gick genom mitt huvud. Jag fick många otroligt bra kommentarer. Sakliga och som tog upp perspektiv som jag själv utelämnat. 

MEN…. 

……här kommer MIN gräns!!!!!!!!!!

Min blogg är ingen kontaktannons.

Dom kommentarer som jag fått som "stört" mig har absolut inte varit hatiska utan det är dom kommentarer som inkommit som är anonyma och flirtiga! Det är inte bara udda utan även ytterst bisarr! 

Kommentarena är publicerade. Inte för att jag känner mig smickrad -utan ENBART för att dom inkommit. Å det retar mig banne mig att jag skall ens skall måsta skriva detta!!

//a

 

Sex & Hat….

Av , , 2 kommentarer 10

Denna morgon började jag med att titta på Uppdrag Granskning och Näthatet mot kvinnor i det offentliga rummet. Jag blev häpen över hur folk beter sig via nätet. Genom anonymitet kan man bli så feg som man önskar. Man kan sitta och vräka ur sig det mest bisarra saker utan konsekvens. Å så polisen som inte ens orkar läsa en anmälan och se att ”oj här är det inte bara frågan om ärekränkning utan även olaga hot” utan bara lägger ner utan att så mycket som bemöda det hela ett ögonblick?!

Dom män som faktiskt ställde upp på intervju visade ju i allafall någon form av stake -Dom stod iallafall för vad dom sagt även om det visade sig att det hela inte var helt genomtänkt. Genomgående ”logik” tycktes vara att ”det var ju 1000-tals andra kommentarer så dom bara ”spann” vidare för att alla andra gjorde det.

Hoten var dessutom ofta laddade med det sexuella, våldtäkter med brännbollsträn, kvinnor som fått för lite k*k, att dom var fula fula fula… Det hela gör mig bara innerligt TRÖTT på hela det sexualiserade samhället. Jag tänker på ”Fifty Shades of Gray” där det också bara matades på med dominant sex. Jag blev bara less… Att skapa en kultur av hat där sex är ett ständigt återkommande HOT är ju ett paradigmskifte om något! Där det mest fantastiska blir slutligen något väldigt sjukt och tomt. Inte så att det pirrar till direkt om man säger så!

På Löven4Ever kan vi idag läsa en riktigt briljant krönika av en gästskrivare Adam Bitén. Om hatet mellan Skellefteå AIK och Björklöven. Den krönikan innhöll ju dock någon form av balans med kärleken till det egna laget. Men ändå någonstans där… mellan hot och våld och lokalt supporterhat blev jag bara så innerligt TRÖTT!

Jag är så less på hat. Fientlighet. Jag är så less på mobbingkulturen. Jag är så less på tanklösa människor. Jag är så less på läsa om män som hotar kvinnor med våldtäkter. Jag är så trött på människor som hela tiden skall kränka andra för att man inte tänker eller tycker likadant. Vi har bevisligen inte kommit särskillt långt i vår tolerans.

Att vi håller på olika hockeylag må vara en sak men när man inte skall kunna ifrågasätta en t-shirt från H&M utan att hamna i en sådan häxprocess dom den tjejen gjorde får ju en att undra vad vi är för primater?!

//a

Det är inte VÅLD det är hockey?!

Av , , 21 kommentarer 7

PROLOG: Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om, redigerat och ändrat detta inlägg. Ju mer jag rotar desto mer förvirrad blir jag. Det värsta jag vet är att diskutera saker med människor som inte kan argumentera, förklara vad dom menar eller personer som är inkonsekventa. Det här inlägget har sitt ursprung ur en annan blogg, som ledde till en annan med en knäpptyst debatt… Här är mitt rotande i den märkliga kulturen där slagsmål inom hockey inte är våld utan just HOCKEY!.

The sandwish -Här är mitt svar till din debattfråga som kammade hem noll i eran blogg!

****************************************************************

Jag fastnade för ett inlägg av Peggy Sjöström, som heter Våld under en hockeymatch. Som jag förstår henne gillar hon inte att titta på hockey och hon förstår inte hur någon kan vilja se hockey när våldsamt beteende utbryter. Jag reagerade på en förlöjligande kommentar som hon fått på det inlägget av ”Leif”. Det var inte tacklingar Peggy talade om utan renodlade slagsmål där blod flyter. Jag vet inte om Peggy syftar på ALL hockey eller främst NHL (som bilden är hämtad från!). Jag har spenderat mycket tid nu med att titta på klipp på YouTube från NHL matcher där man prydligt dukar upp för fight på isen. Ser ibland helt regiserat ut! MEN jag tycker denna kvinna lyfter fram en intressant fråga. Vart går gränsen mellan våld och sport!

För det är ju så i hockey, det tacklas och armbågas och viftas med klubbor. Så långt är alla med och så även jag! Det är vad man kan förvänta sig att se under en hockeymatch. När det hettar till i matcher är publiken ofta med på noterna och domarn får högljut höra om han missar något fult på isen. Detta kan jag se som en del av spelet!

”Det är inte våld, det är en del av spelet och alla är med på det” så ville Lövenbloggaren definiera det grums och stök som råder i den lokala rinken. Han menade att när två spelare börjar slåss är BÅDA med på det. Han menade att dom fall där det spårar ur är så ovanliga att det inte ens är lönt att diskutera dom.

Jag och Lövenbloggaren gapade och skrek hejdlöst kring denna heta potatis. Jag undrade hur det kan vara okej att spelare sliter av sig handskarna och börjar fightas på isen? Vart står det i ”hockeymanualen” att det är okej?! Då började han diskutera boxning å då gick jag i taket! Boxning går ju just ut på att boxas medan hockey går ut på att få pucken i mål, på isen, med en klubba! Jag skulle aldrig greppa denna fråga enligt honom!

Fick tips via The Sandwish att läsa hans debatt om våld på matcher i hans The S’s Tuesday från 8 januari där det finns länkar till slagsmålet som skedde i höstas i Finland. INGEN mer än jag har skrivit en kommentar (och min kommentar var att jag skulle skriva ett inlägg). Vilket också är intressant med tanke på att just den bloggen ofta toppar listan på mest unika besökare här på VK! Frågan var om det var rätt eller fel att spelaren i Finland blev dömd även i civilrätt. Ingen hade en åsikt i frågan och bara en sådan sak väcker ju min nyfikenhet till MAX.

Kollar man vidare på expressen (dit en av hans länkar leder) kan man se filmklipp från den beryktade matchen. Där ser man bland annat en primat i publiken som står och klappar med händerna i luften under tiden tumulten pågår på isen. Sådant är bisarr i min värld! Å DET kommer jag aldrig begripa. Hade jag varit där hade jag upplevt det hela som fruktansvärt olustigt! Det var kaos på isen och Finland fördömde händelsen!

Slagsmålet i Finland gav stenhårda straff för såväl spelare som tränare. Det blev böter för lagen och avstängningar från matcher för involverade parter (spelare & tränare), alla som blev avstängda tappade dessutom sin lön under tiden. Ben-Amor dömdes (förrutom avstängning under 18 matcher) även i Civilrätt för misshandel av Peltonen. The Sandwish undrade om detta var rätt eller fel?

Har även talat med en jurist om saken som kallar sig själv för ”Rigida kärringen” hon menade att när handskarna tas av för att börja slåss på isen, då är det inte längre sport utan något annat. Beteenden  kan inte bli gränslösa bara för att man utövar tex hockey. Hon jämförde saken med folk som skyller på att dom är ”fulla” och att det skall ursäkta allehanda beteenden. Adrenalin är inte heller en ursäkt. Hon menade att går man utanför spelets regler skall man även kunna dömas utanför rinken.

Å domaren då?

Ja, domaren ska ju hålla ställningarna på isen och döma efter en gedigen regelbok. Efter allt jag sett, matat igenom på YouTube, läst och grunnat undrar jag om domarna också är inne på Lövenbloggarens linje? Det är inte våld, det är hockey?! För läser man Svenska Hockeyförbundets officiella regelbok 2010-2014 §528 (a) står det ”En spelare som avsiktligt tar av sig en eller båda handskarna i samband med ett slagsmål eller bråk skall ådömas: -Misconduct Penalty (10) (b) En spelare som startar ett slagsmål skall ådömas: -Match Penalty (MP)” Å det fortsätter från A-J. Jag kan ju tillägga att jag inte läst materialet som innehåller tillämpningscase! Utan är nu renodlad paragrafryttare!

SÅ enligt regelboken är det inte alls okej att slita av sig handskarna för att börja göra upp ”man mot man”!

Det var intressant läsning för nog har jag sett handskar som ryckts av och jag som amatör har fått för mig att det är HELT OKEJ! även om det verkat galet! Det finns tydliga linjer för hur man får och inte får tacklas men vem håller egentligen koll på ALLT som sker på isen?!

Plötsligt begriper jag mer varför publiken kan skrika sig lila i ansiktet! Domaren ser verkligen inte allt! Eller vill dom inte? Hinner dom inte? Jag har ingen aning och låter det vara osagt. Jag tar förgivet att alla som är domare gör sitt yttersta för att hålla spelet rent.

Vad skall jag dra för slutsatser själv?

Jag förstår att spelet ser ut som det gör, jag förstår att man måste lära sig tacklas och ”försvara” sig på isen. Hockey är en tuff sport (min kompis som såg 1 kronasmatchen med Björklöven var innerligt tacksam att hennes söner spelar fotboll!). Jag hör vad ”dom som vet” säger, att lagen har spelare som agerar smärre torpeder, att tränare beordrar spelare att göra si eller så… Fine… så länge domaren på isen är okej är jag okej. När spelare går utanför reglerna åker dom ut med rätta och det åligger domaren att styra upp det hela.

Å jag tycker det är helt RÄTT att går spelare ännu längre så skall dom kunna dömas även utanför rinken! Det måste finns gränser -om någon dör till följd av misshandel på isen… skall vi då ursäkta det med att grabbarna spelade hockey!? Jag är även tacksam att vi inte har samma kultur inom hockeyn här som inom NHL.

Att säga att det är OKEJ att riva av sig handskar och börja slåss så att blod rinner, eller en spelare slås medvetslös av en knytnäve är ingenting som vinner min respekt. Det finns ingen ära och inget mod i ett sådant ursinne. Och definitivt inget hjärta.

//a

Om Askungen inte får gå på bal….

Av , , 4 kommentarer 8

2011 -blir bjuden till THE party. Skall flygas till Köpenhamn, få bo på lyxhotell, äta på Michelin-restaurang och club’a natten lång. Tar mig till ”min” klädaffär för typ årets enda inköp. Köper ett fantastsikt rosa linne med rosa kristaller och en coolt skuren jacka till… När dagen för partyt kommer ligger jag inlagd på NUS med pankreratit, har sjuka smärtor, loaded med ketogan och kan inte sova då sänggrannarna snarkar så det skakar i draperierna. Mina fina kläder hänger hemma i garderoben och dinglar.

2012 -blir bjuden på årets enda bröllop. Då jag hade rasat i vikt pga PSC stolpade jag åter till Eevas och fick hjälp. Köpte en jättefin röd klänning med svarta snygga tights till. På dagen D ligger jag hemma, nyopererad och har sånna välbekanta horribla smärtor att det är helt uteslutet att åka bil långt och delta i ett bröllop. Diskuterar flitigt med sjukvårdsrådgivningen och kirurgjouren om jag måste åka in igen eller inte. I garderoben hänger mina nya fina bröllopskläder bredvid Köpenhamnkläderna och konverserar.

Där och då bestämde jag mig! Varför skall man bara använda dom där fina kläderna när det är något extremt? I synnerhet då jag bevisligen befinner mig på eller runt NUS när det är dags liksom? Har frågat många kvinnor i min omgivning och alla erkänner -visst har dom kläder som bara hänger och väntar på att få bli använd. Nån gång, när man skall vara fin. Ungefär som Askungen som får sin fina klänning… För en enda kväll skall man dra på sig något som man investerat kulor i. För att sedan, årets andra 364 dagar hasa runt i jeans och urtvättad tröja.

Nej, nu kör jag med allt vad min garderob har att erbjuda men jag har fått använda domkraft, skohorn, olja och våld för att byta ut mina jeans och svart basictröja mot det där andra som varit tänkt till bal-tillfällena.Så kom igen, nu nalkas helgen! Ta på nått annat än det vanliga ÄVEN om du bara skall vara hemma. Damma av det där i garderoben som bara ligger och skriker efter att få komma fram i dagsljuset. Va en proaktiv Askungen. Balen kan vara dötrist och denna dag helt underbar!

Trevlig helg!

//a