Jag lyssnar på ”We are the people” (Martin Garrix feat. Bono & The Edge) Det är tydligen en fotbollslåt UEFA EURO 2020, det hade föga betydelse för min del, kombon av Bono och Martin Garrix gjorde mig nyfiken och jag blev inte besviken.

Här är låten på YouTube

Nu tänkte jag skriva ett inlägg om den märkliga tid vi alla lever i. Nu har Covid-19 flåsat oss i hasorna i över ett år och vaccineringen sladdar framåt. Att möta människor med munskydd har blivit normalt och plötsligt studsar man ett steg tillbaka om en annan människa kommer närmare. Vi kan kort och gott konstatera att i stället för att attrahera så repellerar vi andra människor.

Jag tänkte på saken när jag var på ICA och handlade, hur jag stod kvar och tryckte i smörhyllan och lät två andra människor passera innan jag pep vidare. Det slog mig, jag tog ett steg tillbaka för att en annan person närmade sig. Avstånd, håll avstånd! Plötsligt är alla som potentiella covid-bomber. Jag undrar om detta är något som kommer försvinna eller leva kvar? Jag syftar på sättet vi bemöter och ser på en annan människa?

Alla är oändligt trötta på sina bubblor, sina små mikrokosmos där hem, arbete, skola, lunchrestaurang och nöjespark skall samsas under samma tak.. Möten och lektioner i pyjamas och morgonfrisyr. Folk går varandra på nerverna i dessa små bubblor, och människor tynar bort i sin ensamhet. Vi människor är sociala djur och vi behöver sammanhang och gemenskap -I alla fall möjligheten till det om vi så önskar. Men vi har blivit repellerande magneter som stöter bort, ryggar tillbaka och trycker i smördisken.

Jag känner att jag lever med nerverna på helspänn, och jag blir snudd på förundrad över saker som retar upp mig och mitt blodtryck.

Avstånd, att hålla avstånd är väl ändå ingen människa som missat? Så hur kommer det sig att människor hEla tiden står i klasar och har konferens i in-och utgångar på affärer? Hur kommer det sig att man måste stå och dividera om trädgårdsmöbler/middag/handlingslista och blockera hela framkomligheten. Å hur kommer det sig att man inte fattar att man kanske borde skingra sig när man ser att folk börjar stå på RAD för att komma förbi? Tomma blickar som tittar upp men samtal och konferenser bara fortsätter i en evighet. Å så står man där och trampar och jagar upp sig. Man kanske borde lägga sig i? Komma med fiffiga lösningar och nya infallsvinklar på trädgårsmöblemanget eller ge tips på en ny rätt till middagen. En kanske skulle börja ge sig in i alla andras samtal för att liksom få ta del av någons sammanhang? Löpa linan ut och skylla på att livet i mikrokosmos tagit en hårt.

Jag vet, det är löjligt, men det är en notering av vad som numera är helt normalt.

Munskydden, jag kan inte släppa att jag tycker det är obehagligt att ha dem på och likvärdigt läskigt att vara utan. Jag tycker det är märkligt att stå och prata med en människa som bär munskydd för jag förlorar så mycket av personen som göms därbakom. Jag irriteras över imma på glasögonen och jag stör mig till vansinne på folk som inte kan ta på sig ett munskydd på rätt sätt. En relativt vanlig syn är att man har näsan utanför/ovanför kanten. Å tro mig, jag förstår verkligen poängen med den lösningen! Själv upplever jag munskydd lika påfrestande som sådana där blåa plasttossar som man skall dra på över skor på offentliga inrättningar -Tro mig, jag tar hellre AV mig mina skor än å har dom där tossarna på. Detta är starkt kopplat till en högst levande bild av en person som råkade ta ett skoskydd i stället för ett hårnät och gick runt en hel dag med en form av blå pirathatt… fast båten framåt!

En annan sak som förundrar mig är alla som bara skiter i allt och klasar ihop sig och partajar, å sedan är man förvånad över att smittan fortsätter som en löpeld! Man skiter i konsekvenser, man skiter i risker, man skiter fullständigt i vården som sliter med att ta reda på alla som drabbas av tanklösheten.

Snart är det väl äntligen dags för oss i kreti- och pletigruppen att få vaccin. Jag känner mig redo. We are the people som väntar på vaccin så att bubblelivet kan förpassas till minnet av pandemin.

We are the people som vill ut och leva utan att riskera andras hälsa! Blir intressant att se konsekvenserna av denna pandemi, kommer arbetsliv förändras? Kommer resande kännas lika nödvändigt? Kommer man kräva vaccinationspass av middagsgästerna? Hur kommer det bli? Den som lever får se

//a