Allas vår ängel

Idag har jag faktiskt haft en av mina jobbigaste dagar i livet.

Min bästa vän och hennes man gav mig i dop present en vit låda med blå inredning fylld av silverskedar. Hon fanns där såväl när jag konfirmerades som när jag tog studenten trots en respektabel ålder. Hon missade aldrig en födelsedag eller en namnsdag under samtliga 25 år.

Under hela min uppväxt fanns hon där när som helst och utan tvekan, ibland sa vi inte så mycket till varandra men istället var relationen mycket privat och speciell och bara sällskapet var värdefullt för oss båda.

När jag under pappas sjukdomstid inte höll ihop riktigt var hon alltid där och stöttade upp, hon höll mig i kragen.

Ifjol hittade jag pappa på ett dramatiskt sätt avliden, dagen efter ville min kära kära vän att vi skulle åka till kapellet för att se honom ”iordninggjord”, vilket jag tvekade till. 2 dagar senare var vi på plats, hon övertalade mig och hon insisterade på att få följa med. Väl på plats var pappa fin, hon tog i pappas kalla hand med sin ena hand och den andra i min hand och bad gud att ta emot hennes son. Jag är henne evigt tacksam för det. Hon höll mig i kragen.

En månad senare skadade jag ryggen i samband med en skoterfärd, tiden efter ringde hon varje dag och frågade hur det gick och sa åt mig att ta det lugnt. Under den tiden funderade jag en hel del på livet och hade många ovärderliga pratstunder med henne om vad som var meningsfullt i livet, svaren var mina riktlinjer för framtiden.

Jag har alltid hälsat på henne någon gång i veckan trots ett hektiskt arbetsliv, både för att hon uppskattade det, men även för att det givit mig så mycket genom vår täta relation och för att få ta del av hennes minnen från 20-talet och framåt.

Hon gav så fruktansvärt mycket till min pappa, mig och resten av sin familj.

Igår kväll höll jag henne i handen gråtande när hon slutade andas och det och att hon inte behövde ha ont är jag glad för, men hon lämnar ett tomrum som är hemskt stort.

Farmor blev 95 år