Medberoendets hellvete

Satt tidigare ikväll och tittade lite i telefonen när jag plötsligt ser att en ung tjej skrivit att hennes pappa är alkoholist och att hon inte tänker mörka det utan hon tänker dela med sig av det till fler och att hon tror det är nyttigt för både andra, henne och i slutändan även alkoholisten och även andra alkoholister.

Många är vi som bär med oss en oro och ett medberoende till någon i vår närhet som mår bättre av att det luftas i det breda, det sjuka med alkoholismen och missbruken är att det blir skamligt och otrevligt för så många om en person har problem. Till den breda grad att det mörkas och inte gärna pratas om.

Aldrig tidigare har jag haft en person i min umgängeskrets som faktiskt går ut offentligt med i det här fallet en förälder rakt av på ett rakt sätt. Jag är djupt imponerad.

För många är det en klump i halsen och det kan också vara förknippat med saker man helst vill glömma.

Att leva tillsammans med en eller flera alkoholister om man har den oturen, det är hårt och något man oftast inte valt, inte som missbrukarbarn åtminstone, då är det inte något man väljer.

Min spärr i denna fråga har alltid varit om det från andra kan ses som självömkan eller ett svaghetstecken, ikväll insåg jag att jag kan glömma den tanken. För den här tjejen som ikväll klev fram, hon är ingen vekling, hon är till skillnad stark som få.

Jag ska skriva oregisserat om relationen till min pappa och nr 2 den dagen jag orkar. Det gör jag inte idag.