Det dör människor hela tiden

Jag tycker det ofta saknas proportioner i rapporteringen kring coronapandemin. Inte minst när det gäller fixeringen kring och rapporteringen av dödstalen. Det är naturligtvis viktigt att rapportera om detta och varje dödsfall är en tragedi för de anhöriga men det verkar vila någon form av skräckblandad förtjusning i att skriva och tala om det här. Kan det vara för att vi i Sverige på det stora hela är och under lång tid har varit så förskonade från stora katastrofer och misär. Visst, katastrofer drabbar även det svenska folket med ojämna mellanrum men det är ofta långt mellan varven och av en helt annan karaktär och dignitet än i många andra delar av världen.

Estoniakatastrofen var ett nationellt trauma, inget tal om saken. Tsunamin i Indiska oceanen 2004 likaså, trots att den inte inträffade på eller ens i närheten av svenskt territorium. Stormen Gudrun och de stora skogsbränderna var också stora katastrofer men som sagt, i jämförelse med stora delar av världen så är vi lyckligt lottade. Framförallt på grund av vårt geografiska läge men även vårt politiska system och vår historia. Jämför det med de ständiga sjukdomsepidemier som drabbar stora delar av fattiga delar av världen, åratal av torka, missväxt, skogsbränderna i Australien och Kalifornien, orkaner och översvämningar. Att vara född i Sverige under åtminstone den andra hälften av 1900-talet och framåt kan inte hänvisas till något annat än turkontot. Jag hade ingen inverkan på att födas just här. Flyt!

Vart vill jag komma med det här? Jo, att vara uppväxt i ett så skyddat och väl fungerande samhälle gör att när en katastrof av något slag drabbar befolkningen så känns fallet desto värre. Jag drar mig till minnes en kommentar jag hörde för ett tag sedan från en Mellanösternkorrespondent som frågat människor i Palestina om karantänen på grund av Covid-19. – Vadå karantän? Vi har levt i karantän i 13 år. Den enda skillnaden är att skolor och moskéer stängt nu – sade en av de tillfrågade. Jag menar inte att det ska vara ribban. Självklart ska ett lands styrande sträva efter ett så gott liv som möjligt för sina medborgare men det skadar inte med lite proportioner.

Samma sak gäller dödssiffrorna. Vi kan inte bortse från de personliga tragedier som detta medför men människor dör faktiskt hela tiden. I Sverige dör årligen runt 90000 människor. Det är ca 245 personer om dagen. Många dödsfall är, hur sorgligt det än är var gång, väntade, en 95-åring som stilla somnar in, medan många rycks ifrån oss, som vi brukar säga ”alldeles för tidigt”. En god vän till mig dog i cancer 36 år gammal i somras. Det kändes jävligt orättvist. Dock tycker jag att det vilar något osmakligt över det här frossandet i media över hur många som dör. När 100000-tals människor dör i olagliga och meningslösa krig och attacker på civila i fjärran länder (även när de utförs av något eller några av våra ”högtstående” demokratiska länder i väst) har vi en fantastisk förmåga att stänga det ute från våra känslospektra. Vi vet att svenska företag med regerings och riksdags goda minne säljer vapen och vapensystem till både krigförande ”vänner” och diktaturer som använder dessa mot civila. Likadant när vi får höra om människor (många barn) som tvingas arbeta som slavar och under slavliknande förhållanden för att tillverka bl.a. elektronik och kläder som vi sedan kan köpa billigt här i Sverige. Vi förfasas kanske en kort stund över det när vi ser och läser om det men det skjuts snabbt från våra medvetanden. Även när vi får höra att enorma delar av vår ekologi (som vi är helt beroende av för att överleva) utrotats så tenderar vi att totalt blockera detta. Var är presskonferenserna där journalister återkommande bombar våra politiker och näringslivstoppar med frågor om moral och ansvar då?

En annan aspekt på det hela är att det samtidigt talas väldigt lite om framtiden. Varför får vi inte veta vilka planer som våra beslutsfattare och lagstiftare har för att undvika liknande saker i framtiden? Då pratar jag inte bara om hur erbarmligt illa man har behandlat sjukvård och beredskapslager under några decennier eller ens om hur själva pandemin skötts utan de bakomliggande ekonomiska faktorerna och orsakerna. För vi kan inte blunda för den roll de har, har haft och kommer att ha om vi inte får till stora förändringar både i Sverige och världen. Jag vill se och höra tydliga och klara långtgående förslag på hur vårt samhälle ska planeras och byggas om hädanefter. Jag vill se och höra journalister ställa frågor om detta om och om och om och om igen tills vi invånare får ett tillfredsställande svar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.