Socialdemokraternas ständiga svek har tagit oss hit – inte Vänsterpartiet

När idéer och argument tagit slut så återstår bara lögner, fulspel och smutskastning. Vänsterpartiet är de enda kvar i riksdagen som står upp för någon form av välfärdssamhälle nu. Socialdemokraternas åratal av svek är monumentalt. Det handlar inte längre om nyanser, förhandlingar och politiska kompromisser utan ett totalt ideologiskt skifte kombinerat med en patologisk kärlek till makt och status. På områden där man tidigare varit progressivt ledande har man nu helt anammat de nyliberala tankeströmmar som reducerar människor till kunder och enheter. Vinstintressen inte bara accepteras överallt utan ses numera som nödvändigt och oumbärligt. Som en naturlag. På lokalt, nationellt och internationellt plan har man övergivit tidigare värderingar. – Det är en helt annan värld idag än på 1970- och 80-talen, säger någon då. Ja, men vissa värden och ståndpunkter är tidlösa och bara för att man inte kan genomföra alla förbättringar och önskemål över en natt så betyder inte det att man ska sluta att kämpa för dem. Socialdemokraterna kan inte längre betraktas som något arbetarparti, ej heller något solidaritets- eller välfärdsparti.

Det finns goda krafter kvar inom S men de verkar vara så undertryckta och hämmade att de inte lyckas göra några större och än mindre bestående avtryck. Med Håkan Juholt gjordes ett seriöst försök men det krossades av den skräckslagna nyliberalt inspirerade kärna som tagit över partiet inifrån. Faktum är att S steg både i opinionsmätningar och medlemstal under Juholt och all dålig publicitet som partiet fick berodde på de som ägnade sig åt smutskastning, krypskytte och förräderiet mot Juholt.

På ytan kan S ibland blänka till åtminstone språkligt med tal om jämlikhet, mänskliga rättigheter och solidaritet. Men det är nuförtiden mest ord. Ord menade att dupera. Man hoppas kunna kapitalisera (i ordets verkliga bemärkelse) på att människor okritiskt ska koppla ihop dagens socialdemokratiska parti med dess stolta förflutna. Att människor ska tro att de står för något som de i verkligheten inte gör längre och därmed inte se eller tro det de verkligen genomför. Det kan tydligt ses i hur man behandlar minnet av Olof Palme. Han används idag som ett varumärke och inte som någon källa till ideologisk inspiration och diskussion. Hade han varit aktiv idag så hade han avfärdats som en kommunist, inte bara av moderater utan av det ledande skiktet inom S själva. Allt färre faller dock för den blänkande ytan längre men det är tillräckligt många som gör det för att det ska ge partiets nomenklatura självförtroende nog att fortsätta på inslagen väg och nonchalera alla former av kritik.

Nu har frågan om fri hyressättning tagit oss till en regeringskris där V ställt ultimatum till regeringen. Ett helt legitimt ultimatum. Vad de gör är helt enkelt att de bedriver politik som den är tänkt att fungera. Det här är självklart inte det första steget man tar. Så vill socialdemokrater och centerpartister naturligtvis framställa det men som Nooshi Dadgostar har påtalat så är detta något som framförts och diskuterats i åratal, uppenbarligen utan att S brytt sig särskilt mycket om det. De har som så ofta annars behandlat V som ett gnälligt barn och nonchalerat dem i hopp om att diskussionen ska försvinna av sig själv. Nu är det dock inte längre Annie Lööfs gode vän Jonas Sjöstedt som är partiordförande i V och jag tror att det kan spela roll. Det är viktigt och bra med en god ton och stämning men respekt kan övergå i överdriven varsamhet.

Det är väldigt märkligt att när C hotar att hoppa av och sabotera regeringssamarbetet så anklagar ingen dem för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Ingen påstår att de vill ha en högerextrem statsminister. Ingen säger ens att det är ett ansvarslöst beteende. Detta trots att C:s politik ligger mycket närmare SD:s än V:s. När V använder samma politiska verktyg så kastas dylika absurda anklagelser frenetiskt mot dem. Självklart tror ingen frisk människa att V vill ha Jimmy Åkesson som statsminister. Detta är bara politiskt fulspel då man till varje pris vill slippa göra några eftergifter till V och än mindre erkänna det för allmänheten. Detta genom att försöka flytta fokus från sakfrågan. Det ironiska är att de som tjänar mest på det tilltaget är SD. Folk är genuint trötta på att så fort någon vill bedriva politik och diskutera praktiska frågor som verkligen berör och påverkar människors liv men som på något sätt hotar den politiska och finansiella adelns positioner och bekvämlighet så anklagas de för att ha samröre med eller stödja SD. Det är barnsligt och samhällsskadligt.

Centerpartiet har från dag ett haft som krav att stänga ute V från samarbete för att stödja den sittande regeringen. Om inte det ses som ett stöd för Jimmy Åkesson så kan inte V:s krav nu heller göra det. Bland liberaler och högerkrafter har man länge torgfört åsikten att V är vänsterkantens motsvarighet till SD på högerkanten. Det är absurt. Dessutom har som sagt C mycket mer gemensamt ideologiskt med SD än vad V har. Den enda frågan där det verkligen skär sig mellan C och SD är migrationspolitiken. – Miljöpolitiken då? säger någon. Nja, båda partierna skriver under på det nyliberala kapitalistiska ekonomiska system vi idag lever i och att lösningarna går att finna inom detta. Det systemet är dock oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle. Både C och SD hyser en stor likgiltighet inför stora delar av befolkningens möjligheter till att kunna leva ett drägligt liv. De har inget emot, utan ser det snarare som en samhällsmodell att föredra med stora klyftor där en liten klick finansiell ”elit” styr och majoriteten av befolkningen lever under utsatta förhållanden med otrygga inkomstkällor. De är lättare att styra då. Lättare att tvinga till saker mot deras vilja.

Detta är alltså det C som S hellre samarbetar med än med V och som man låter hålla i taktpinnen när hela välfärdssamhället monteras ner för den stora majoriteten av befolkningen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.