Dödsfallen och förstörelsen i extremvädret kanske är värt priset?

I en intervju i 60 Minutes, 1996 så svarade Madeleine Albright att en halv miljon döda barn i Irak, orsakade av sanktioner påtvingade av USA och dess allierade, var ”värt priset”. Om antalet döda barn verkligen var en halv miljon har diskuterats livligt sedan dess men det var frågan hon svarade på. Siffror mellan ca 100000 och 225000 har senare nämnts som mer troliga nivåer. Fortfarande ett helt horribelt mänskligt lidande. Vi vet att orsakerna till denna brutala och mordiska form av utrikespolitik som USA bedrev då och har fortsatt med i eskalerande takt aldrig har haft med stöd för mänskliga rättigheter och demokrati att göra utan USA:s självutnämnda ”rätt” att styra och ställa och roffa åt sig naturresurser.

I det här fallet handlade det om barn i Mellanöstern som Albright tyckte det var ”värt priset” att döda för att få Saddam Hussein på knä. Vilka fler är värda att döda för olika politiska och ekonomiska mål? Kriget i Jemen, pådrivet av Saudiarabien och understött av USA och flera andra västmakter (inklusive Sverige) har dödat 10000-tals, kanske 100000 barn. För vad? USA bedriver även sanktions- och blockadkrig mot länder som Kuba, Venezuela, Iran och Syrien med olika nivåer av lidande och nöd genom svält, sjukdomar och död som följd. För vad? Det handlar inte om att stödja mänskliga rättigheter och folket i dessa länder. Nu är jag motståndare till sanktioner men vore man konsekvent så skulle USA och väst lägga sanktioner på Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Inte samarbeta med dem.

Nu får vi läsa om några hundra döda i Tyskland och Belgien efter enorma skyfall som även orsakat stor materiell förstörelse. Forskarna som har varnat för detta, men för döva politikeröron, säger att till och med de tagits på sängen. Detta är värre än deras värsta prognoser. Samtidigt fortsätter Covid att rasa runtom i världen, även i Europa. Lik förbannat så är våra politiska och ekonomiska makthavare så inskränkta och marinerade i vårt ekonomiska system (som synbart havererar runtomkring oss) att den enda väg framåt de kan tänka sig är mer av det som satt oss i den här skiten.

Det rapporteras glatt att flygresandet och konsumtionen kommit igång igen. Att kritisera detta system är så tabubelagt att om någon vågar sig på det så sablas de direkt ner och jämställs med Stalin, Kim Jong Un och Pol Pot. – ÄR DET SÅ DU VILL HA DET VA’? SOM I SOVJET ELLER NORDKOREA? Det finns inget utrymme för nyanser eller utforskande av ett alternativt sätt att organisera samhället på som skulle kunna fungera i samklang med resten av jordklotet, eller åtminstone inte förgöra våra livsbetingelser.

I samband med extremvädret och förödelsen så har nu miljö- och klimatfrågorna seglat upp som de viktigaste i opinionen i Tyskland. Inte särskilt förvånande men jag tycker det är provocerande typiskt för människors kortsiktighet och egoism. Detta har det som sagt varnats för i evigheter men nu kommer egoismen och rasismen in i bilden. Ja, rasismen. Det är ett ord som jag inte använder lättvindigt. Så länge miljöförstörelsen och klimatförändringarna ”bara” har drabbat människor och djur i andra, för européer avlägsna, och fattiga delar av världen så har majoriteten av både makthavare och allmänhet inte brytt sig så värst mycket. Trots att miljontals människor drabbats och ca 150000 dör årligen p.g.a. miljö- och klimatförändringarna så får det lite utrymme i våra medier. Nu slår dessa effekter till på allvar på ”hemmaplan” och då jävlar. ”Vad då lite utrymme?”, säger du kanske. Det skrivs ju hela tiden om klimatet och miljön. Japp! Kvantiteten är det inget större fel på men kvaliteten brister betänkligt. Majoriteten av artiklarna handlar om drömmar och förhoppningar om fantasifulla lösningar som elbilar, elstolpar, elcyklar, elflygplan, vindkraft, vågkraft, ”hållbara” förpackningar och produktionsmetoder o.s.v. o.s.v. Det finns ingen ände på förslag för att slippa ta tag i det verkliga problemet och faktiskt kräva en monumental samhällsomställning.

Det är inget fel i sig på vissa av dessa idéer men grundproblemet är vårt sätt att leva och hur vi mäter och ser på utveckling och framgång. Allt bygger på individuell förmögenhetsansamling, en ständigt ökande konsumtion och därmed produktion vilket i sin tur sätter ett tryck på vår oumbärliga natur som den helt enkelt inte klarar av att bära. Beräkningar och förutsägelser som Romklubben gjorde 1972, och de blev hånade för i årtionden, har nu visat sig stämma skrämmande väl. Att vårt ekonomiska system och därmed vår civilisation kommer att slå i taket någon gång i mitten av detta århundrade. De flesta känner förmodligen inte ens till Romklubben och många av de som gör det viftar fortfarande bort deras slutsatser som alarmism. Jag undrar vad som krävs. Om de kräver ovedersägliga bevis så kan de inte få dem förrän det har hänt och då är det för sent. För hur många forskningsresultat som än presenteras och som pekar i samma riktning, hur omfattande, noggranna, väl avvägda och preciserade de än är så är de antaganden och uppskattningar tills vi har facit. Men en bedövande majoritet av dem pekar i samma riktning. Om vi inte är beredda att lägga band på oss själva så kommer jordsystemet att göra det, obönhörligen och den har redan börjat.

Kanske vi vaknar nu. När det inte bara är fattiga människor långt bort som drabbas. Människor som vi kan låtsas att vi inte ser. Är det mängder av döda vita européer som behövs för att vi ska ta detta på allvar? Eller pustar vi ut och sjunker tillbaka in i vårt vanliga mönster när vår tillvaro till synes, för stunden, verkar ha återgått till det ”normala” igen?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.