Svar till Christer

Det här är ett svar på en kommentar till ett inlägg om Kina som jag gjorde den 25/6-2022. Då VK tydligen har lagt en begränsning på hur lång en kommentar får vara och mitt gensvar blev längre än den gränsen så gör jag det som ett separat inlägg istället.

Hej Christer och tack för din kommentar.

Jag tyckte att Isabella Weber var väldigt tydlig i inslaget. Hur du kan få detta till propaganda förstår jag inte. Men det verkar vara en samhällssjuka nu att allt som man inte tycker om och som inte följer västvärldens uppfattning och diktat till punkt och pricka ska brännmärkas som framförallt rysk eller kinesisk propaganda. Sen produceras och expedieras naturligtvis en hel del propaganda men det gäller ju alla statsmakter och även näringslivet. Ta den störtflod som väller över oss dagligen från våra regeringstrogna medier i väst. Där man blandar sanning med halvsanningar, överdrifter och lögner hej vilt och alla som vågar ifrågasätta någonting anklagas för att gå Putins, Maduros, Jinpings o.s.v. ärenden. Det känns inte direkt som ett kännemärke för demokrati och hedrande av yttrandefrihet. Man ska absolut vara kritisk och inte per automatik ta allt som skrivs och sägs som sanning men det är en lika stor synd, om inte större, att tro på allt som sägs av den sidan man gillar och avfärda allt från den man ogillar.

Vad i det som professor Weber säger kvalificerar sig som lögner enligt dig?

Ingenstans i klippet hyllas kommunismen eller uppmanas väst att följa Kinas exempel. Det handlar om att förmedla en bild av skeendena så nära sanningen som möjligt, förankrad i verkligheten. Vad som verkligen har hänt i Kina, varför och hur. Då är det viktigt med så många olika inputs som möjligt och låta människor tolka och avgöra själva vad de anser vara mest trovärdigt. Eller anser du att staten ska avgöra det för individer – som man gjort och fortsätter att göra genom varningstexter, blockering och nedstängning av olika medier? Det är en våldsam ironi att liberaler i väst anser att vi ska lyssna på frihetskämpar i diktaturer som har levt under förtryck, blivit avskärmade från omvärlden och förvägrade vår upplysta kultur med yttrande-, val- och åsiktsfrihet, samtidigt som våra makthavare inte litar på sina egna invånare trots att de har åtnjutit all denna upplysning och frihet i decennier. Nej, vi ska ”skyddas” från farliga influenser och ”fientlig” propaganda av pappa staten. Hur passar frihet in i det konceptet?

Kinesisk kultur och samhällssyn skiljer sig på många sätt från t.ex. den i Västeuropa, om man nu ens kan klumpa ihop hela Västeuropa som en kultur, vilket jag tvivlar på, men vi gör det väl för diskussionens skull. Många av de beslut, lösningar och projekt som Kina tagit och genomfört kan mycket väl vara svåra och ovälkomna att genomföra i Västeuropa. Det beror inte enbart på att Kinas politiska struktur och system skiljer sig från våra utan påverkas naturligtvis även av landets historia, traditioner och sociala strukturer, som sträcker sig tillbaka långt innan revolutionen 1949. Även geografiska förutsättningar spelar självklart in.

Att synen på staten i Kina skiljer sig en hel del från vår är knappast förvånande om man tänker efter. Tänk på alla de kulturella skillnader som existerar bara mellan länderna i EU eller mellan de nordiska länderna och USA. Hur vi ser på allmän och fri sjukvård, vapeninnehav, abort, registrering och lagring av personliga data m.m. Effekten av att hundratals miljoner kineser lyfts ur fattigdom och givits möjligheter som de bara kunde drömma om för 30-40 år sedan ska inte heller underskattas.

Att dela in världen i gott och ont är inte bara korkat utan kontraproduktivt, rent av skadligt, för samhällsutvecklingen. Vi ska lära av varandra och då kan vi inte kasta ut barnet med badvattnet genom att fördöma allt från exempelvis Kina bara för att vi inte håller med om deras politiska system. Det finns mycket i Kina som jag ogillar och fördömer men även en del som vi kan se på och lära av. Kina har gjort precis det med väst. De har lärt och tagit de delar de tyckt ser bra ut och tror kan gynna deras land och befolkning och kombinerat dem med inhemska traditioner och lösningar.

Kina har inte yttrande- och tryckfrihet på samma sätt som vi vant oss vid i många västländer men att det skulle vara förbjudet att producera och publicera ett inslag där man visar att den gängse bilden av t.ex. USA i Kina är felaktig på många punkter har jag mycket svårt att tro. För det var ju vad detta inslag handlade om, fast omvänt.

Man kan inte kritisera det styrande partiet och dess politik hur som helst och det anser jag är odemokratiskt och fel men att det skulle vara omöjligt att lyfta fram felaktigheter om och positiva aspekter av omvärlden är knappast kontroversiellt eller förbjudet i Kina. Kineser har i allmänhet mycket goda kunskaper om omvärlden och Kina är inte ett slutet land som Nordkorea. Många kineser reser och studerar utomlands. Med sådana kulturella och intellektuella utbyten är det omöjligt att hindra att kunskaper om omvärlden sprider sig i det kinesiska samhället. Det strävar man inte heller efter att göra. Varför skulle man i så fall tillåta dylika utbyten? Det faller på sin egen orimlighet.

Som avslutning skulle jag vilja beröra det du kallar ”den fria världen”. Om det är, och det tror jag det är, väst med USA, Kanada, Australien, UK och Västeuropa du åsyftar så ifrågasätter jag starkt det epitetet. Om det någonsin har varit sant och legitimt så är det definitivt inte det längre. Vi har i decennier matats med bilden av att vi lever i ett fritt samhälle och ja, jämfört med många länder så har vi åtnjutit ett samhälle med högt i tak vad gäller yttrandefrihet, tryckfrihet, åsiktsfrihet m.m. Det är inte tu tal om det. Frågan är om det verkligen har varit så fritt som varudeklarationen påstår och framförallt, om det fortfarande är det idag. Vi ska också komma ihåg att många av de länder vi idag kritiserar för att vara auktoritära och odemokratiska är det, om inte alltid direkt så åtminstone indirekt, genom våra koloniala ingripanden även efter 1945, med stöttande av gerilla- och terrorgrupper, statskupper och rena militära ingripanden, inklusive invasioner. Många gånger har skälen som angivits för ingripandena varit just att stoppa en diktator och/eller införa demokrati men i samtliga fall har länderna lämnats i värre skick än de var innan väst kom och ”hjälpte till”.

De friheter som vi hyllar och besjunger i väst är inget vi fått till skänks eller som har uppstått av sig själv utan något som våra föregångare har offrat både liv, hälsa och heder för. Denna utveckling har varit starkt motarbetad av samma krafter som än idag motarbetar progressiva och demokratiserande idéer och processer, nämligen storföretag, storbanker, oligarker och makthungriga politiker. Som lök på laxen avvecklas många av dem nu i en rasande fart runtom i det du kallar ”den fria världen”.

Inte minst med den nya teknikens hjälp så övervakar och kontrollerar våra makthavare, både folkvalda och privata aktörer, oss i en omfattning som skulle ha gjort Stasi i Östtyskland gröna av avund. Journalister, visselblåsare och dissidenter övervakas, hotas, tystas, torteras, censureras, fängslas och mördas som aldrig förr (ex. Julian Assange, Daniel Hale, Abby Martin, Craig Murray, Steven Donziger, Chelsea Manning, John Kiriakou m.fl.). Lagar införs som gör det lättare att hindra och slå ner demonstrationer (ex. i UK). Minns brutaliteten mot Black Lives Matter-protesterna, Occupy Wall Street, Keystone XL, lastbilsprotesterna i Kanada. Införande och experiment med s.k. sociala kreditsystem i Kina kritiseras högljutt i väst, samtidigt suktar man efter att implementera likadana system själva (ex. Bologna i Italien). UK är det land som har flest övervakningskameror per capita i världen. De auktoritära system och bestämmelser som man kritiserar Kina för eftersträvas, utvecklas och införs också i väst och svepskälen är desamma som i Kina, att minska brottsligheten och öka tryggheten för dig, invånaren. Så det är inte övervakningen i sig våra makthavare vänder sig emot utan vem som utför den.

Detsamma gäller kränkningar av mänskliga rättigheter genom fängslanden, tortyr, slaveri där väst ständigt pekar finger åt andra länder samtidigt som våra regeringar själva gör sig skyldiga till samma brott en masse. Ta USA:s fängelseindustri där fångar utnyttjas som gratis arbetskraft, hyrs och lånas ut till kommuner och förvaltningar som gjort sig så beroende av denna billiga resurs att budgeterar med det i åtanke och fruktar stora ekonomiska underskott om de inte hade tillgång till den. USA:s befolkning utgör ca 5% av världens befolkning men har 25% av världens alla människor som sitter i fängelse. En majoritet av dessa är svarta och latinamerikaner, en klar effekt av Bill Clintons ”Crime Bill” från 1994, som för övrigt Joe Biden stolt deklarerat att han författat. I och med att fånghanteringen är en vinstdriven industri så skapas en efterfrågan på nya fångar och skärpta straff för ickevåldsbrott som även små innehav av t.ex. marijuana och småstölder tillfredsställer den efterfrågan. Många människor som med små offentliga medel hade kunnat komma på rätt köl igen blir istället effektivt introducerade och inkorporerade i den kriminella världen och döms att tillbringa resten av sina liv inlåsta som guldkalvar för de vinstdrivna fängelserna.

Guantanamolägret, de hemliga s.k. black sites dit terrorister (verkliga och inbillade) sänds för att torteras i ”skydd” från internationella lagar och avtal. S.k. ”defunding” där företag som Youtube, PayPal, Facebook m.fl. stänger av stänger av människors möjlighet till inkomst och försörjning för att de sagt eller skrivit åsikter som går emot eller kritiserar det som stat och myndigheter anser. Lagändringar som syftar till att skydda och ge krigsbrottslingar från de egna krigsmakterna åtalsimmunitet. Inget av detta legitimerar att andra länder, regeringar eller politiska grupperingar bryter mot internationella lagar och avtal genom att begå krigsbrott eller brott mot mänskliga rättigheter men vill man bli tagen på allvar och åtnjuta minsta respekt, legitimitet och trovärdighet för sin kritik och sina anklagelser så måste man föregå med gott exempel.

Om man vill försöka påverka länder som t.ex. Kina, Ryssland eller Iran på ett långsiktigt och hållbart sätt så är isolering och militarisering inte rätt väg att gå. Men man måste också vara beredd på och öppen för att påverkansprocesserna går i båda riktningarna. Kompromisser, samarbete, tålamod och utbyte av idéer är den enda gångbara och hållbara vägen att gå om vi vill leva i en värld av fred, respekt och utveckling. Att överleva klimat- och miljöhoten kräver definitivt detta.

Det går alldeles utmärkt att vara både kritisk och positiv till flera saker samtidigt. Man måste inte svära hundra procent trohet till en tanke eller ett system för alltid. Att isolera sig och tro att det system man lever i och de sätt man hanterar samhällshändelser på är det bästa, enda och slutgiltiga är mycket farligt och är dömt att leda till intellektuell, kulturell och ekonomisk stagnation och förfall.

Jag skulle kunna hålla på i evighet med detta svar men det får räcka med detta. Åtminstone tillsvidare.