Svensk media älskar krig och avskyr de som motsätter sig det

Av , , Bli först att kommentera 2

USA:s tidigare försvarsminister Donald Rumsfeld avled den 29/6. Det är uppseendeväckande hur medier beskriver hans gärningar och eftermäle. I SVT beskrivs kort hans perioder som försvarsminister och att han stödde välgörenhet för krigsveteraner. Man får en bild av en ambitiös och snäll farbror. Aftonbladet skriverMest känd är Rumsfeld för att han översåg det amerikanska försvarets respons på attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Han hade således en central roll i USA:s invasion av Irak och Afghanistan.”. USA:s ”respons”? Central roll? Det är milt sagt en underdrift. Han var en av huvudpersonerna som ljög USA och indirekt hela världen in det illegala kriget i Irak 2003. Ett krig som slog sönder Mellanöstern och ökade terrorhotet istället för att minska det. Terrorgrupper poppade upp som svampar med IS som den mest kända och fruktade.

Vidare beskriver Aftonbladet honom som en man med integritet och som ”aldrig gömde sig från att ta ansvar”. Ett citat från George W. Bush men Aftonbladet bemödade sig inte att kritisera eller ens bemöta uttalandet. Om Rumsfeld verkligen hade tagit ansvar för sina handlingar så skulle han ha dött i fängelse. Han beskrivs som en man som inte var rädd att ta tuffa beslut. Jaså? Tuffa för vem eller vilka? Konsulterade han det irakiska folket innan han tog det ”tuffa” beslutet att mörda en miljon av dem och slå landet i spillror?

En annan historisk amerikansk politiker som avled tre dagar tidigare lämnade däremot inga avtryck alls i den svenska pressen. I den amerikanska pressen har han bagatelliserats och rentav smutskastats. Den jag talar om är Mike Gravel. Har du som läser det här hört talas om Vietnamkriget? Har du hört talas om Pentagondokumenten (Pentagon Papers)? Det var de läckta hemliga dokument som beskrev bakgrunden till och USA:s inblandning i Vietnamkriget. Som senator offentliggjorde Gravel dessa dokument genom att med risk för sitt eget liv läsa in och protokollföra tusentals sidor i kongressens arkiv så att de blev tillgängliga för det amerikanska folket. Tillsammans med Daniel Ellsberg medverkade han till att vända opinionen hos allmänheten mot kriget och snabba på det amerikanska tillbakadragandet och avslutandet av kriget i Vietnam.

Det är verkligen avslöjande och osmakligt hur en krigsbrottsling skönmålas och beskrivs med respekt medan en fredsaktivist som med risk för sitt eget liv kämpade emot denna mordiska krigsmaskin, i bästa fall ignoreras men även hånas och förtalas.

Bli först att kommentera

Centerpartiets storhetsvansinne är oroväckande

Av , , Bli först att kommentera 9

Centerpartiets beteende påminner om en bortskämd ung enväldig monark som aldrig har blivit emotsagd utan alltid fått som den vill. Noll hänsyn gentemot andras idéer och synpunkter. Östersunds kommunalråd Hanna Wagenius fortsätter på samma tröttsamma linje att allt ansvar ligger på Vänsterpartiet. I och med att V sagt att de är villiga att släppa fram Stefan Löfven som statsminister så tycker hon att C ska ställa krav på kraftiga liberala (läs nyliberala) reformer. Hon menar att V nu har att välja mellan att godkänna en S+MP+C-budget eller en M+SD-budget.

Vi skulle också kunna vända på steken. C skulle kunna gå V till mötes och sänka sina krav på ett totalt införande av en Thatcheristisk regim i Sverige som en mogen kompromiss för att V ska stödja deras budget. Det är lite lustigt att C beter sig som om de vore dubbelt så stora som V men det skilde bara 0,68 procentenheter dem emellan i valet 2018 så C:s självbild är en aning skev.

En sak som ger C extra självförtroende att fortsätta med den här stilen är att Löfven och Socialdemokraterna tydligt har visat att de har övergett den vänstra planhalvan i politiken och numer är ett borgerligt parti. Om S verkligen hade satt ner foten och sagt att V ska vara med i budgetförhandlingarna så hade det verkligen blivit upp till C att välja mellan S+MP+V eller M+SD+KD. Då hade vi fått se hur mycket C:s antirasism verkligen varit värd. För det är det enda de har kvar. Deras till synes hårdnackade motstånd mot SD. Jag ska ge dem att de visserligen verkar mena det mer än Liberalerna men innehållet i deras politik stärker Sverigedemokraterna, vare sig de vill eller inte.

Bli först att kommentera

Nordiska mediers hyckleri – Var är upprördheten?

Av , , Bli först att kommentera 3

”Nu får det vara nog” säger chefredaktörerna från de fyra nordiska tidningarna Dagens Nyheter, Politiken, Aftenposten och Helsingin Sanomat i en gemensam debattartikel riktad mot den Kinesiska regeringen som anklagas för att strypa pressfriheten i landet och då främst Hongkong. Anklagelserna stämmer garanterat och jag applåderar när journalister står upp för sina kollegor och det fria ordet i världen.

Det finns dock en hund begraven här för detta engagemang är ytterst selektivt. Var är fördömandet av amerikanska regeringens och myndigheters censur och strypande av press- och yttrandefriheten? Under lång tid och med ökande intensitet har det amerikanska politiska etablissemanget i samarbete med de stora techbolagen jagat, motarbetat och censurerat oberoende kanaler och nyhetsförmedlare som har både framfört kritik mot samma etablissemang och gjort stora avslöjanden gällande korruption, grova internationella och nationella brott.

Det här handlar inte om s.k. ”whataboutism” som jag anser är en problematisk term i sig men den diskussionen lämnar jag därhän i detta inlägg. Jag säger inte att man ska låta Kina komma undan ansvar. Som sagt, jag välkomnar detta initiativ men det ekar väldigt ihåligt om inte samma måttstock och värderingar ska gälla även för våra egna samhällen och makthavare. Man kan faktiskt kritisera flera länder och makthavare samtidigt. Det ena utesluter inte det andra. Det har t.ex. varit makalöst tyst kring Julian Assange i åratal med undantag för enstaka plikttrogna rapporter, oftast kring teknikaliteter som när utlämningen av honom från UK till USA avslogs i januari. Det finns även några få publikationer som skrivit lite mer kritiskt och djupgående kring hans fall men det är långt mellan varven.

Det tål att påminnas om att Julian Assange sitter i högsäkerhetsfängelset Belmarsh i UK för att han och Wikileaks avslöjade att USA och flera av deras Nato-allierade gjort sig skyldiga till krigsbrott. Om man drar ner brallorna på det militärindustriella komplexet (MIK) på det viset som Assange och Wikileaks gjorde så passerar det sällan ostraffat. Assange sitter där han sitter för att statuera exempel för andra journalister som kanske har funderingar på att göra något liknande. Budskapet från MIK är: Om du dristar dig till att utmana oss så kommer det här att hända dig. Vi kommer jaga dig och krossa dig. Är det detta budskap som svenska medier tagit till sig? Är det därför man har kastat sin kollega under bussen? För varför är det annars så tyst? Var är de kraftiga fördömandena, likt de man riktar mot Ryssland för deras behandling av Aleksej Navalnyj? Återigen. Det ena utesluter inte det andra. Det går att kritisera Joe Biden och USA samtidigt som man gör det med Vladimir Putin och Ryssland eller Xi Jinping och Kina. Det borde vara ett inlägg om dagen till stöd för Assange. Om journalistkåren inte vågar stå upp för honom så slår de i praktiken undan benen för sig själva. De utdelar ett dödligt slag mot en av de få krafter som kan avslöja och hålla den politiska och finansiella makten ansvarig. De spottar i ansiktet på alla de som har riskerat och riskerar sina liv för att försvara allas våra rättigheter.

Flertalet röster i det amerikanska medielandskapet har hindrats och tystats genom en rad olika metoder och varierande subtilitet. En stor del av de etablissemangskritiska nyhetsförmedlarna är aktiva på plattformar som Youtube, Facebook och Twitter. Några olika metoder innefattar s.k. demonetarisering, alltså att t.ex. Youtube stryper den aktuella kanalens inkomster via reklamintäkter. Från början var funktionen till för att motverka sådant som grovt språk och sexuellt innehåll men skälen till detta ingrepp har blivit mer och mer politiskt motiverat. Även algoritmerna som styr tittare till olika kanaler har alternerats så att dessa regeringskritiska kanaler göms i flödet eller inte automatiskt rekommenderas som är brukligt.

Olika kanaler kan även påvisa att antalet abonnenter har ändrats och ”kapats”. Klipp har blockerats eller tagits ned med grundlösa anklagelser om felaktigheter, osanningar och t.o.m. kopplingar till främmande makt (oftast Ryssland). Att sedan ”godkända” medier som t.ex. CNN och MSNBC har använt samma filmsekvenser eller klipp i sin rapportering utan bestraffning gör ju att man höjer på ögonbrynen. Även Twitter och Facebook har dragit sitt strå till den auktoritära stacken genom att suspendera, blockera och bannlysa användare för att de skrivit och lagt upp saker som inte gillats av makthavarna i Washington.

De styrande i både kongressen och Vita huset, och dessa icke folkvalda techbolag har ett nära samarbete med varandra, säkerhetstjänst och Wall Street (som har finansierat valkampanjerna för majoriteten av de valda politikerna). Deras gemensamma ekonomiska intressen har gjort att en stark lojalitet har växt fram dem emellan. Särskilt starka är banden till Demokraterna vilka stärktes än mer under Donald Trumps presidentperiod då hans okonventionella sätt chockade och stötte bort stora delar av den övriga politiska eliten. Inte så mycket för vad han sa utan för hur han sa det. I övrigt så är de båda partierna så lika att Silicon Valley inte bryr sig särskilt mycket om vilket parti som har makten i Washington.

Utöver den kritiska situationen för oberoende journalistik så har USA många andra mycket allvarliga problem som gör att man kan ifrågasätta i vilken utsträckning det faktiskt är en fungerande demokrati och rättsstat. Den galopperande korruptionen har vi redan snuddat vid med de folkvaldas osunda närhet till och beroende av starka vinstdrivna ekonomiska intressen på Wall Street och vapenindustrin. Ett annat område som borde chocka alla är fängelsesystemet som i praktiken är en fortsättning på det historiska slaveriet. Interner används i stor utsträckning som mer eller mindre gratis arbetskraft och hålls med olika bedrägliga metoder kvar i detta system.

Miljöaktivisten och advokaten Steven Donziger har suttit i husarrest i snart två år efter en enorm domstolsseger mot Chevron för att de har orsakat enorma miljöskador i Ecuador. Chevron blev dömda att betala 18 miljarder dollar i skadestånd. Istället för att följa domslutet och betala böterna så vägrade Chevron och drog istället igång en förtalskampanj mot Donziger och drog igång en motprocess i USA. När de fick avslag i domstolen som vägrade ta upp målet då de helt riktigt ansåg det befängt så lyckades de få en privat åklagare att åtala honom för bl.a. domstolstrots trots att han helt enligt lagen vägrade att lämna över sin laptop till motståndarsidan. Processen är helt unik då ingen har lyckats att med en privat firma, åklagare och domare (som dessutom har band till Chevron) sätta en person som vunnit i domstol i husarrest och fortfarande riskera fängelse. Många aktivister, jurister och 68 Nobelpristagare har vädjat till Biden och hans regering att ändra och täppa till lagen så att detta inte ska vara möjligt men hittills utan respons eller resultat. Det vore helt ödesdigert för miljökampen om detta fick sätta prejudikat. Var är svenska mediers upprördhet kring detta?

Ett annat fall rör journalisten Abby Martin som inför en föreläsning hon skulle hålla i delstaten Georgia avkrävdes att skriva på ett kontrakt som stipulerade att hon aldrig någonsin skulle uttala stöd för den Palestinaledda rörelsen Boycott, Divestment and Sanctions (BDS) som arbetar för frihet, rättvisa och jämlikhet för palestinier. Hon vägrade och stämde staten Georgia och vann. Men bara det faktum att man försöker tysta kritiska röster och journalister på detta vis borde röra upp känslorna hos alla journalister och försvarare av det fria ordet.

Det är livsfarligt att låta sig duperas i tron att hot mot fri journalistik och kamp för mänskliga rättigheter bara förekommer i länder som vi själva har satt oss till doms över och avfärdat som diktaturer och förtryckarregimer. I vissa fall stämmer vår bedömning men lika många gånger så grundar sig vårt motstånd helt enkelt i att vi inte klarar av att acceptera att människor i vissa länder inte vill leva som vi gör och faktiskt har valt ledare med en annan syn än vi på hur ett samhälle ska vara organiserat. I vissa fall är vi själva dessutom lika hemska eller värre än de vi anklagar.

Bli först att kommentera

Hur korkat tror Stefan Löfven att svenska folket är?

Av , , Bli först att kommentera 5

Det är dags för Socialdemokraterna att växa upp. Stefan Löfven fortsätter att anklaga Vänsterpartiet för den uppkomna regeringskrisen. Till att börja med så gäller det gamla ordspråket ”Det är inte ens fel att två träter”. Särskilt sant är det i detta fall. Dessutom är det extremt märkligt att Löfven aldrig nämner Centerpartiets ansvar i krisen. Trots att det är de som vägrar samarbeta med Vänsterpartiet, inte tvärtom. Centerpartiet bär därigenom ett mycket större ansvar än vad Vänsterpartiet gör.

Vidare så verkar det som om Centerpartiets väljare hellre ser att man samarbetar med S, MP och V än med M, KD och SD. Så jag tror inte att Annie Lööf riskerar något bakslag opinionsmässigt om hon sätter sig och budgetförhandlar med Vänsterpartiet. Hennes egna väljare ser igenom överdrifterna om Vänsterpartiets påstådda extremism så det är bara att tagga ner och sätta sig vid förhandlingsbordet om man menar allvar med att man vill förhindra att Sverigedemokraterna kommer till regeringsmakten.

Förtroendet för Nooshi Dadgostar har ökat efter att hon stod upp för sina och sitt partis ideal och principer, en sällsynt förmåga hos politiker nuförtiden, och inte vek ner sig som både Socialdemokraterna och Centerpartiet hade räknat kallt med. Centerpartiets behandling av Vänsterpartiet sedan valet 2018 har varit barnsligt och arrogant.

Hanteringen av den här krisen har visat två saker ytterst tydligt. Det ena är att Socialdemokraterna nu skingrat alla tvivel kring det faktum att de numera faktiskt är ett borgerligt parti. Må vara på vänsterkanten inom borgerligheten men likväl. Det räcker inte att säga att man är för eller emot vissa saker, man måste visa det också och det har de inte gjort. Det andra är att Centerpartiet med Annie Lööf vid rodret fullt ut och ogenerat stoltserar med sitt förakt för vanliga kämpande människor. Människor som inte fötts med guldsked i mun. Människor som inte lyckats i livet eller människor som helt enkelt anser att man kan leva ett fullvärdigt liv utan att skatteplanera och utnyttja andra människor för att kunna bygga sig en förmögenhet. Annie Lööf och Centerpartiet för en politik som strävar efter ett hårt och oförlåtande samhälle. Socialdemokraternas ihärdiga kamp för att förverkliga denna politik har drivit över många fler väljare till Sverigedemokraterna än vad något av Vänsterpartiets krav och ultimatum någonsin gjort.

Bli först att kommentera

Lennart Holmlund och demokratin

Av , , 1 kommentar 5

Lennart Holmlunds syn på s.k. politiska vildar (oberoende eller partilös ledamot av parlament) är välkänd men varje gång han yttrar sig om det så blir jag fundersam. Hans argument mot förekomsten av oberoende ledamöter är att vi har partival i Sverige. Det är alltså partierna som sätter sina vallistor. Om man avviker för mycket från partiets politik så har man väldigt liten chans att komma med där. Kandidatens lojalitet ska alltså i första hand vara till partiet och inte till väljarna. Samtidigt verkar Holmlund inte ha några problem med personvalssystemet vilket gör att du kan göra politisk karriär (vilket är ett vidrigt koncept i sig) som en partiintern ”politisk vilde” genom att kryssa dig förbi paritets vilja. – Ja, men du måste ju ändå skriva under på partiets linje och värderingar, säger kanske någon då. Ja, men vi vet ju att människor kan ljuga för att främja sin karriär. Det har vi sett och ser ideligen inte minst inom politiken.

Det finns en anledning till att man har möjligheten att bli en oberoende eller partilös ledamot. Det grundar sig till att börja med i att mandaten i kommunfullmäktige, regionfullmäktige och riksdagen är personliga. I och med att vi har partival i Sverige så finns ingen möjlighet att ställa upp som enskild partilös representant i ett val till några av dessa parlament. Du måste vara medlem i ett parti för att vara valbar. För att den enskilde kandidaten ska ha ett visst mått av frihet och kunna rösta och agera efter eget samvete utan att riskera att bli straffad och tystad av partiet genom t.ex. uteslutning så finns rättigheten att behålla sitt folkvalda mandat som oberoende ledamot.

För mig är detta en viktig demokratisk princip då systemet med partival har flera inbyggda brister. Partierna, och framförallt partiledningarna har genom åren tillskansat sig en ökad makt, gentemot både sina egna medlemmar och svenska folket som stort, över både politikens innehåll men även vilka som ska representera dem i val. Så principen att mandaten är personliga är en viktig om än så liten ventil mot att bli inlåst i ett eventuellt toppstyrt parti som man kanske i övrigt sympatiserar med. Den rättigheten ska kvarstå.

Om man är emot det så borde man även i logikens namn vara emot personvalsinslaget. Personligen har jag inget emot det men det borde reformeras så att man även kan stryka kandidater och inte bara kryssa för den man gillar. Det kan vara så att jag som väljare sympatiserar med partiet i stort men att det finns en kandidat som jag verkligen inte litar på eller ogillar av andra skäl. Då ska jag kunna uttrycka det. Ställer man upp som kandidat till folkvalda uppdrag i parlament så måste man klara av att genomgå en sådan bedömning.

Avslutningsvis så finns det ett bra sätt att motverka risken att hamna i en sådan parlamentarisk situation som vi är i nu. Partier och politiker kan sluta att svika sina politiska och ideologiska ideal och det de har lovat väljarna att man ska kämpa för om de blir valda. Visst kan och kommer man säkert förlora val på det men i längden så kommer man vinna på att stå för något annat än makten i sig.

 

https://storage.googleapis.com/vkmedia-wp-blogg-vk/2021/06/30a9680d-politikgif02.gif

1 kommentar

Tänk att det gick ändå, Centerpartiet

Av , , Bli först att kommentera 9

Centerpartiet backar från sitt krav på fri hyressättning. Nu vill de ”justera” januariavtalet. Tänk om de hade kunnat tänka sig att stryka denna enda punkt av 73 på den där listan från början. Då hade de sluppit en misstroendeomröstning och vi alla den här cirkusen. För att vara ett folkrörelseparti så har de förvånansvärt dålig kontakt med folket med tanke på att en rungande majoritet av det inte vill ha marknadshyror. Det är uppenbart att Annie Lööf och C trots sin höga svansföring mot Sverigedemokraterna hellre riskerade att släppa fram dem i regeringsställning än idka lite ödmjukhet och fingertoppskänsla och gå Vänsterpartiet till mötes.

Det är dags att C och andra partier kommer ut ur dimmorna från kalla kriget och slutar se V som en avläggare till Stalin. Det skulle gynna det svenska folket och det politiska klimatet. Men de är troligen livrädda för att om de lyfter pariastämpeln från V så gör man det legitimt för befolkningen att öppet uttrycka de sympatier för deras politik som redan stora delar av den hyser i skymundan.

Det finns ingen risk för ett kommunistiskt maktövertagande genom att ge V inflytande. Kristdemokraterna har haft ministerposter vid flertalet tillfällen, senast i åtta år mellan 2006-2014, och Sverige förvandlades inte till en kristen teokrati för det. Så väx upp och sansa er lite.

Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet har i och med denna strid visat att det kan löna sig att kämpa för det man tror på.

Bli först att kommentera

Socialdemokraternas ständiga svek har tagit oss hit – inte Vänsterpartiet

Av , , Bli först att kommentera 11

När idéer och argument tagit slut så återstår bara lögner, fulspel och smutskastning. Vänsterpartiet är de enda kvar i riksdagen som står upp för någon form av välfärdssamhälle nu. Socialdemokraternas åratal av svek är monumentalt. Det handlar inte längre om nyanser, förhandlingar och politiska kompromisser utan ett totalt ideologiskt skifte kombinerat med en patologisk kärlek till makt och status. På områden där man tidigare varit progressivt ledande har man nu helt anammat de nyliberala tankeströmmar som reducerar människor till kunder och enheter. Vinstintressen inte bara accepteras överallt utan ses numera som nödvändigt och oumbärligt. Som en naturlag. På lokalt, nationellt och internationellt plan har man övergivit tidigare värderingar. – Det är en helt annan värld idag än på 1970- och 80-talen, säger någon då. Ja, men vissa värden och ståndpunkter är tidlösa och bara för att man inte kan genomföra alla förbättringar och önskemål över en natt så betyder inte det att man ska sluta att kämpa för dem. Socialdemokraterna kan inte längre betraktas som något arbetarparti, ej heller något solidaritets- eller välfärdsparti.

Det finns goda krafter kvar inom S men de verkar vara så undertryckta och hämmade att de inte lyckas göra några större och än mindre bestående avtryck. Med Håkan Juholt gjordes ett seriöst försök men det krossades av den skräckslagna nyliberalt inspirerade kärna som tagit över partiet inifrån. Faktum är att S steg både i opinionsmätningar och medlemstal under Juholt och all dålig publicitet som partiet fick berodde på de som ägnade sig åt smutskastning, krypskytte och förräderiet mot Juholt.

På ytan kan S ibland blänka till åtminstone språkligt med tal om jämlikhet, mänskliga rättigheter och solidaritet. Men det är nuförtiden mest ord. Ord menade att dupera. Man hoppas kunna kapitalisera (i ordets verkliga bemärkelse) på att människor okritiskt ska koppla ihop dagens socialdemokratiska parti med dess stolta förflutna. Att människor ska tro att de står för något som de i verkligheten inte gör längre och därmed inte se eller tro det de verkligen genomför. Det kan tydligt ses i hur man behandlar minnet av Olof Palme. Han används idag som ett varumärke och inte som någon källa till ideologisk inspiration och diskussion. Hade han varit aktiv idag så hade han avfärdats som en kommunist, inte bara av moderater utan av det ledande skiktet inom S själva. Allt färre faller dock för den blänkande ytan längre men det är tillräckligt många som gör det för att det ska ge partiets nomenklatura självförtroende nog att fortsätta på inslagen väg och nonchalera alla former av kritik.

Nu har frågan om fri hyressättning tagit oss till en regeringskris där V ställt ultimatum till regeringen. Ett helt legitimt ultimatum. Vad de gör är helt enkelt att de bedriver politik som den är tänkt att fungera. Det här är självklart inte det första steget man tar. Så vill socialdemokrater och centerpartister naturligtvis framställa det men som Nooshi Dadgostar har påtalat så är detta något som framförts och diskuterats i åratal, uppenbarligen utan att S brytt sig särskilt mycket om det. De har som så ofta annars behandlat V som ett gnälligt barn och nonchalerat dem i hopp om att diskussionen ska försvinna av sig själv. Nu är det dock inte längre Annie Lööfs gode vän Jonas Sjöstedt som är partiordförande i V och jag tror att det kan spela roll. Det är viktigt och bra med en god ton och stämning men respekt kan övergå i överdriven varsamhet.

Det är väldigt märkligt att när C hotar att hoppa av och sabotera regeringssamarbetet så anklagar ingen dem för att gå Sverigedemokraternas ärenden. Ingen påstår att de vill ha en högerextrem statsminister. Ingen säger ens att det är ett ansvarslöst beteende. Detta trots att C:s politik ligger mycket närmare SD:s än V:s. När V använder samma politiska verktyg så kastas dylika absurda anklagelser frenetiskt mot dem. Självklart tror ingen frisk människa att V vill ha Jimmy Åkesson som statsminister. Detta är bara politiskt fulspel då man till varje pris vill slippa göra några eftergifter till V och än mindre erkänna det för allmänheten. Detta genom att försöka flytta fokus från sakfrågan. Det ironiska är att de som tjänar mest på det tilltaget är SD. Folk är genuint trötta på att så fort någon vill bedriva politik och diskutera praktiska frågor som verkligen berör och påverkar människors liv men som på något sätt hotar den politiska och finansiella adelns positioner och bekvämlighet så anklagas de för att ha samröre med eller stödja SD. Det är barnsligt och samhällsskadligt.

Centerpartiet har från dag ett haft som krav att stänga ute V från samarbete för att stödja den sittande regeringen. Om inte det ses som ett stöd för Jimmy Åkesson så kan inte V:s krav nu heller göra det. Bland liberaler och högerkrafter har man länge torgfört åsikten att V är vänsterkantens motsvarighet till SD på högerkanten. Det är absurt. Dessutom har som sagt C mycket mer gemensamt ideologiskt med SD än vad V har. Den enda frågan där det verkligen skär sig mellan C och SD är migrationspolitiken. – Miljöpolitiken då? säger någon. Nja, båda partierna skriver under på det nyliberala kapitalistiska ekonomiska system vi idag lever i och att lösningarna går att finna inom detta. Det systemet är dock oförenligt med ett ekologiskt hållbart samhälle. Både C och SD hyser en stor likgiltighet inför stora delar av befolkningens möjligheter till att kunna leva ett drägligt liv. De har inget emot, utan ser det snarare som en samhällsmodell att föredra med stora klyftor där en liten klick finansiell ”elit” styr och majoriteten av befolkningen lever under utsatta förhållanden med otrygga inkomstkällor. De är lättare att styra då. Lättare att tvinga till saker mot deras vilja.

Detta är alltså det C som S hellre samarbetar med än med V och som man låter hålla i taktpinnen när hela välfärdssamhället monteras ner för den stora majoriteten av befolkningen.

Bli först att kommentera

Orsakerna till Kommunalcirkusen är något helt annat än allmänheten förleds tro

Av , , Bli först att kommentera 9

I månader har vi nu fått genomlida anklagelser och uthängningar kring Kommunal Umeå och Västerbotten. Det allt har kretsat kring är anklagelser om fusk och girighet. Angreppens banerförare har varit Jonas Bergström på Folkbladet som verkligen hedrat den trend vi levt i sedan 11/9-2001 då alla principer om rättvis behandling av personer anklagade för någon form av oegentligheter kastades över bord. Människor som lyft handen och efterfrågat lite återhållsamhet och eftertanke har direkt eller indirekt anklagats för allt från att försvara fusk till att ha samröre med Vladimir Putin, vara Assad-anhängare och antisemiter. Det är som plockat ur CIA:s handbok för hur man smutskastar politiska motståndare.

Detta har gjort det tydligt att det här aldrig i huvudsak har handlat om fusk med ersättningar. De anklagelserna är bara ett verktyg för att nå det verkliga målet, att få bort rivaler till åtråvärda positioner som vissa individer ser som sina rättmätiga språngbrädor till en lukrativ karriär. Samtidigt vill dessa personer förhindra eller bromsa alla former av vänstersväng inom Kommunal. Hela situationen har dessutom förvärrats av motsättningar mellan individer inom och mellan de olika organisationsnivåerna. Vad det hela handlar om är alltså maktkamp, ideologi och arbetsmiljö i en salig blandning.

En mycket olycklig konsekvens av detta är att personer som egentligen tycker lika ideologiskt har hamnat i motstående läger då de lurats att ta ställning till försvar av fusk eller inte. Det är extra tragiskt då vi numera inte enbart måste slåss mot arbetsköparsidan utan även nyliberala krafter inom fackföreningsrörelsen som till varje pris vill förhindra att alla former av stridsåtgärder, såsom strejk, används för att få till förbättringar för medlemmarna. Alla krafter behövs som vill få Kommunal och hela fackföreningsrörelsen att börja visa musklerna och avancera istället för att ideligen retirera.

Dessutom ska ingen tro att företeelsen med parallella flerfaldiga ersättningar upphör när den här cirkusen är avklarad. Bara för att det inte är godkänt på vissa nivåer så betyder det inte att toppskiktet inom Kommunal gjort avkall på möjligheten och ”rätten” till dubbla ersättningar. Visste ni t.ex. att förre avdelningsordföranden Håkan Nilsson under åren 2017-2020 samtidigt hade arvode som ledamot i förbundsstyrelsen? Det arvodet påverkas inte av några andra arvoden som en förtroendevald kan tänkas ha, såsom avdelningsordförande på heltid. Håkan Nilsson lyfte nästan 200000 kronor dessa år som ledamot i förbundsstyrelsen. Det betalas dessutom ut på årsbasis, oavsett hur många möten man kallas till. Så här ser reglementet ut men självklart borde arvodet räknas av mot andra arvoden inom organisationen. Det är inte lite motsägelsefullt att begära att fackligt förtroendevalda på lägre nivåer ska engagera sig gratis samtidigt som detta godtas i toppskiktet. Är det accepterat på en nivå så ska det vara det i alla led. Annars ingenstans. Man ska ju inte kunna berika sig på fackliga uppdrag som någon skrev i Folkbladet.

 

Det fanns en tid då fackföreningsrörelsen såg sin historia som en förebild, något man var stolt över och hämtade kraft ur:

Från Kommunals jubileumsskrift 2010.

Bli först att kommentera

Varför står bussjäveln i vägen?

Av , , Bli först att kommentera 6

Om du kör på Daniel Naezéns gata via Norrlands universitetssjukhus så har du säkert råkat ut för att en buss står med bakänden ut i körbanan och blockerar trafiken. Hur irriterande detta än är så ska du inte ta ut det på bussföraren. Vi bussförare har ända sen det byggdes om bett om att få ha s.k. ”flytande hållplatslägen” bl.a. för att det ska bli smidigare för trafiken att passera.

Flytande hållplatslägen innebär att den buss som kommer in först kör längst fram. Detta ger flera fördelar. Bussen hamnar rakt utmed trottoarkanten så att passagerare kan gå av och på enklare. Skaderisken för både människor, fordon och omkringliggande struktur likt skyltar och annat minskar också. Bussarna slipper bli ”inlåsta” och har lättare att avgå på rätt avgångstid samt att övrig trafik lättare och trafiksäkrare kan passera stillastående bussar.

Umeå kommuns kollektivtrafikchef Fredrik Forsell har dock under alla dessa år varit en orubblig motståndare till flytande hållplatslägen. Detta får, inte minst vid högtrafik effekten att bussar ofta står med bakänden ut i körbanan då de måste försöka knixa sig in på sitt fasta, dedikerade hållplatsläge.

Ett av argumenten för att ha fasta hållplatslägen är att det skulle vara lättare för resenärer att hitta till rätt buss. Det argumentet är endast giltigt om de specifika bussnumren alltid angjorde ”rätt” hållplatsläge vid alla tillfällen. Nu ser verkligheten väldigt annorlunda ut. Inte minst för att olika bussnummer samsas om samma hållplatslägen. Linje 1, 9 och 72 har t.ex. samma hållplatsläge och de kommer inte alltid in i samma ordning. Detsamma gäller linje 5, 8 och 75. Så den fina planen spricker direkt. Dessutom så har bussarna jättefina nummer- och destinationsskyltar samt utrop via högtalare. Sist men inte minst så går det även att fråga bussföraren om hjälp.

Så istället för att tuta på och hötta med näven åt bussföraren så prova gärna att kontakta Fredrik Forsell och försök få honom och Umeå kommun att ändra sig i frågan. Det skulle alla vinna på.

Bli först att kommentera

Matilda Olofsson ny ordförande för Kommunal Västerbotten

Av , , Bli först att kommentera 15

Matilda Olofsson blev alldeles nyss vald till ny ordförande för Kommunal Västerbotten med röstsiffrorna 48-11.

Jag kan redan nu meddela att Folkbladets kommande anklagelser om att röstningsappen blivit hackad av ryska hackers inte stämmer.

Bli först att kommentera