Då var det äntligen riktig vinter och man får lite välbehövlig motion för hela familjen med snöskottningen. Det är en trivsam sysselsättning på helgen där man kommer ut och gör något tillsammans och där alla oavsett ålder kan hjälpa till.

I vår familj verkar envisheten vara gemensam för alla, både människor och hundar. Den yngste fick en snöbjörn i julklapp och han har skyfflat runt imponerande högar med snö på den och förstått att tippa på rätt ställe i alla fall emellanåt.

Vanligtvis brukar vi för skottning av vägen och bortforslande av de högar vi skottat ihop ha hjälp av traktorn, men den har också blivit lite risig och lampan för lågt oljetryck började lysa när vi skulle starta den igår. Det var dags för verstadsbesök och service just innan julhelgen, men det besöket uteblev på grund av kyla och sjukdom. Övningen med att få iväg traktor till doktorn blev med ens svårare när jag inte är säker på att jag törs köra med oljetryckslampan lysande trots att det är precis lagom med i höst nybytt olja i motorn. 

Snöslungan fick hastigt sin olja bytt och den har fått rycka in för att slunga undan den snö som skottats ihop. Den yngre sonen visar tydliga tecken på ett stort motorintresse med tanke på humöret när något som går på bensin tas fram.

Dagens tur med skotern uppskattades inte lika mycket då han igår fick en släng av feber som tillbehör till den sedan tidigare ganska jobbiga hostan. Lite svårt att uppskatta turen när man inte är riktigt frisk. Skotern är för övrigt lite till åren kommen och man behöver inte åka långt för att det ska lukta som man varit ute på en riktig långtur. Dagens tur gick för vägen upp och ner några gånger för att skrapa fram skidorna och sedan en par varv runt på gården.

Nu har vi nått slutet på den mest intensiva delen av julhelgen och jag sänder mina tankar lite extra till alla dem som fått tillbringa julen i ensamhet.

//Fredrik