Gunnels första dikt om hösten 1969

Läser gamla skolpärmar och hittar små skatter ur minnenas arkiv, denna från när jag var 10 år gammal

Sommar

Sommaren kom så ljuvlig och öm
Den smekte min kind, det var som en dröm
Ty blomster och löv den gav åt oss alla,
men nu kommer hösten den ruskiga kalla.

Förut stod ju björken så frodig och fin
Den susar ej längre på vårmelodin den diktade en gång om våren

Nu går alla dofande blommor i dvala
Nu flyttar åt söder båd sångsvan och svala – att reda ett bo över vintern

Men ändå så finns det nåt vackert hos Hösten
De rödgula löven ger Sorgfågel trösten – för makan hans frös ju ihjäl

Jag gräver en grav i den frostbitna jorden
Och Sorgfågel sjunger när graven är vorden