Guldet från Vindelgransele eller Chicken-race och bröllopsbestyr

Av , , 1 kommentar 2

Att det finns guld i Vindelgransele är sant – och dessutom i flera bemärkelser om jag ska tro mina kära svågrar som snällt nog säjer detta om sina fruar. Skulle du säja det till mitt exx så kunde han mest troligt gnola en strof på "Guldet blev till sand"

Någon gång i mitten/slutet av det ljuva 60-talet började iallafall mina äldsta systrar att bli giftasvuxna och hämtade hem timida ynglingar från platser med exotiskt klingande namn – såsom Kattisavan och Tvärålund.

Det rustades till junibröllop för min äldsta syster. Över 100 gäster var inbjudna och bröllopsförberedelserna startade i god tid. Mor och far planerade menyn och på den stod bland annat kyckling.

En afton gick jag och mamma upp till "ledet" för att passa kvällsbussen från stan. Ut lastade vi några stora bruna kartonger med små runda hål i. Inifrån dessa hördes en kakafoni av pipande ljud. 100 Kycklingar – små små gula påskkycklingar – endast någon dag gamla kryllade runt i parti och minut. Riktiga söta påskkycklingar – helt oemotståndliga för ett litet flickebarn som mej.

Redan när vi öppnade lådorna var några döda, och vi insåg att kycklingar och kyla inte hör ihop, så det blev till att ha dessa krakar inne i köket tills dess att dom vara starka nog att klara sej ute i ladugården.

Det blev ett intensivt arbete att hålla denna blivande bröllopsmåltid vid liv med hjälp av värmelampor. I kaffefatet med dricksvatten drunknade genast ett par till. Pappa Alvar fick en snilleblixt och uppfann en fin vattenautomat av en uppochnervänd vattenflaska på ett fat som portionerade ut vattnet droppvis.


Folk vallfärdade för att titta på spektaklet, skolan var på studiebesök. Jag var mäkta stolt.

Så småningom växte dom till sej, blev stora möra och hamnade sedermera på bröllopsfest – som ett av inslagen på menyn. Jag blir nästan svettig när jag tänker på alla vedermödor det måste ha inneburit innan allt var fixat och klart. Bara att slakta och flå dem måste ha varit värsta projektet för våra kära föräldrar.

Dessutom skulle de fortleva i den svettiga vetskapen att ha ännu 4 döttrar att gifta bort – förutom brorsan förstås. Om jag inte minns fel – upprepades proceduren när det var dax för nästa syster att skrida fram till altaret något år därefter.

Om det är kycklingen förtjänst ska jag låta vara osagt – men båda dessa systrar lever ännu i sina "äckliga lycktenskap" som min mor brukar säja, och de har verkligen tagit Gud fader på orden och "gått ut och uppfyllt jorden" fast jag tror faktiskt inte att han menade att dom behövde göra det själva.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Girl-power vart tog du vägen?

Av , , 2 kommentarer 0

Morgonens samtalsämne vid frukostbordet var bilar drivna av alternativa energikällor. Teknikkonsulten själv påminde oss om att kraften i sig aldrig försvinner, utan bara byter form.

För egen del känns det stundom som om min egen kraft försvinner och efterlämnar en tom soffpotatis, men jag hoppas verkligen att den ska dyka upp igen lagom till helgen i form av lust och glädje.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Simskola medströms i vårflod

Av , , 10 kommentarer 1

Sitter och funderar på att köpa ett träningskort i simhallen för friskvårdspengarna. Ordet SIM-kort har fått en helt ny betydelse. Jag drar mej till minnes mina första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven i kraftig vårflod.

Simskola – Anslaget satt på den aprikosfärgade eterniten som pryder den nu nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Domeijs – Självaste centrum. Det var sent 60-tal. Där på bron satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Man kan sammanfatta dom med ett enda namn egentligen – Dan – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.

Givetvis anmälde man sej till simskolan på Lappvallheden – byns badstrand, trots att det var försommar högvatten och flottning. Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ’kokhett däre Skolavan’. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte skulle gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt på denna breddgrad så man fick helt enkelt chansa.

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid uppropet. Vi hade medhavda påsar med färgglad essenssaft i glasflaska, smörgås/bulle, baddräkter av extremt segtorkade materiel och en handduk. Simlärarinnan utrustade oss med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.

Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats och med dödsförakt som man doppade sej: Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.

Den andra sommaren lyckades jag ta Grodan – 25m bröstsim i kraftig medström parerandes bland timmerstockarna och jag minns än våra blårutiga ben och hackande tänder när vi med sandiga fötter försökte byta om, hoppandes på ett ben inlindade i handdukarna.

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder på badhuset i Malå. Däremellan överlevde jag ett drunkningstillbud på den exotiska gamla simhallen i Umeå.

Nu – däremot skulle det krävas både mycket och hårt jobb av en stark och händig karl att lyckas dränka mej, då jag under åren har begåvats med stor flytkraft och mycket värmande underhudsfett.

Tänk hur livet kan förändras 😉

När optikern kom till byn

Av , , Bli först att kommentera 0

Svåger Lennart

En dag knackade det på klassrumsdörren på övervåningen i skolhuset i ’storskolan’ som vi sa. Klass 3-6 i Vindelgransele byaskola delade klassrum och det var magister Norberg som var vår lärare.

In steg en optiker. För min egen personliga del kunde det lika gärna ha varit en utomjording – lika främmande tedde sej titeln på denna människa som hade i uppdrag att massbesiktiga oss barn och fånga upp eventuelle defekter på synfronten.

Spänningen steg omedelbart inför detta nya inslag i skoldagen. Litet roar barnen. Till min stora besvikelse hade jag fullgod syn och fick alltså inte sälla mej till den exklusiva skaran bärare av orangebruna ovala plastglas – de bågar som kommunen tydligen då hade mängdrabatt på och som sedan stolt bars av några utvalda.

Det sved kraftigt av förtrytelse när dessa "lyckligt lottade" senare kunde ståta med denna intellektuella look. De betraktades som smarta och hypermoderna.

Själv fick man vackert gå där med sina ’pingstarflätor’ helt oansenlig i sina pepitarutiga – utan brillor och kunde möjligtvis som motvikt ståta med lite äggvita i urinen vid urinprovstagningen inför doktorns unika besök på skolan.

Man radade då upp och lämnade ifrån sej flaskorna och glasburkarna med morgonkiss på utsatt dag. Idag skulle det vara intressant ur ett sjuksköterskeperspektiv att veta hur, när och i vilken temperatur dessa fraktades till något avlägset laboratorium.

Det hann nog växa till sig både ett och annat i burkarna antar jag. Har svårt att tro att de skickades med taxi utan snarare med fembussen. En gammal fin årgång m.a.o.

Jag minns historien om brödraparet från byn som ’delade’ på en flaska. Först kissade den ena i och gjorde en markering på flaskan innan den andra presterade slutklämmen och man kunde lämna ifrån sej resultatet – en full flaska. Vad fröken sa om detta förtäljer inte historien som möjligen är en skröna.

En dag när jag stod i lärarrummet intill raderna av planscher och burkar med konserverade suspekta kroppsdelar/djur – (minns någon vad det var i burkarna egentligen??) och vevade på stencileringsapparaten för att kopiera det mödosamt präntade grupparbetet, kom farbror doktorn in.

Detta är mitt enda minne av någon slags hälsokontroll från skoltiden. Doften av stencileringsvätska var genomträngande i det lilla rummet. Vi fick snabbt avsluta stencileringen för nu skulle det minsann bli hälsokontroll för alla.

Vi blev inkallade en efter en och skulle ta av oss i bara småbyxorna. Antar att han lyssnade på hjärta och lungor samt tittade i halsen, men minns enbart att han slutgiltligen lyfte på troslinningen, gluttade snabbt och sprätte gummibandet mot magen och hur generad jag blev.

Än idag är jag osäker om det ingick i inspektionen eller om det var ett övertramp från hans sida. Man vågade ju aldrig fråga någon av de andra barnen om han gjorde likadant för alla, men rimligen var det ett sätt att göra en bedömning om hemförhållanden, om man var hel och ren och att attiraljerna satt där dom skulle.

Jag hoppas det iallafall.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Årets höjdpunkt – kollektivt tandläkarbesök

Av , , 5 kommentarer 0

Jag inser att somligt kan likna Monty Phytons skrytsketch om vem som hade det värst som barn, när jag berättar episoder ur minnenas arkiv, men även om en del kan tyckas rätt absurdt minns jag det mesta med glädje.

Bland årets absoluta höjdpunkter (sant!) var det obligatoriska massbesöket hos tandläkaren i Lycksele 7 mil bort. Den sjusitsiga taxin packades full med oss skolungar, och med lite tur fick man sitta bakåtvänd längst bak. Det barn som hade anlag för åksjuka placerades i framsätet hos chauffören Gradin. Dagen låg lång och löftesrik framför. Ett heldagsäventyr – utan mamma och pappa till staden den brusande och pulserande – Lycksele.

I fickan brände slantarna. Efter genomlidet tandläkarbesök hägrade himmelriket – Fruktcentralen. Men först skulle man genomleva den evighetslånga väntan tills alla var klara innan vi nylagade, mörbultade och ännu bedövade dräglade iväg i gåsmarsch till kiosken. I kindpåsen bultade ännu blodiga bomullsrullar. Oftast hade det gjorts ganska massiva ingrepp, många lagningar, mycket nytt amalgam och tänder som drogs. Ingen mamma att hålla i handen. Vi var 7-11 år gamla. Längs Storgatan neg jag till varje människa jag mötte och sa Goddag – precis som vi lärt oss hemma. Jag undrade för mej själv vad dom skrattade åt.

Redan genom glasdörren kunde härligheterna anas och man drog ivrigt i det långa runda snedställda ekhandtaget för att kunna öppna den tunga dörren och få tillträde till sötsakerna. En ljuvlig arom av frukter, choklad, kaffebönor och för länge sedan förbjudna smaktillsatser steg i våra små förväntansfulla näsborrar. Svårigheten var att välja bland allt det underbara. På hyllorna stod rader av glaskupoler fyllda med färgglad njutning.

Tomtebrus – små plastnappflaskor innehållande sprittande syrligt fruktpulver alternativt Hockeypulver – ett dito med salmiaksmak. Kolarullar, lakrits eller hallon. Dixi, Rival eller Foxkola. Käck eller Plopp…svåra beslut för en suktande barnagom som just är på väg att vakna till liv efter den tunga Xylocainsömnen. Tomteklubbor eller sockriga röda? Valet var svårt – ja nästan omänskligt. De allra första lösgodisprototyperna – surisar, segisar och lyxsockerbitar trängdes i den vita lilla papperspåsen med lila och svart sirligt mönster på. En liten krinolindam tror jag var avbildad på påsen. Minns jag rätt?

Känslan av rikedom när pengaskramlet tystnat och fickorna istället fyllts av tunga påsar innehållande timmar av outsäglig njutning. Sockrets välsignelse hemsökte mej redan där och då och dess njutbarhet är än i denna dag i sanning svårslagen.

Sensmoralen av kombinerat tandläkarbesök och sockerorgie blir som den blir, men det hjälper mej ändå på ett sätt att minnas dessa rimligtvis hemska upplevelser med en positiv eftersmak. I skolan fick vi förstås förmaningar om tandborstning, träna på den stora grinande rosa plastkäken samt rita av tandtrollen Karius och Baktus och därefter skölja med det förhatlig fluoret varje vecka.

Hemma i badrumsskåpet stod eventuellt en tandborste – troligen oanvänd. Men den har jag inget som helst minne av.

Redan de gamla grekerna……

Av , , 1 kommentar 0

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven – mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola – ett revolutionerande steg.

Där fanns nämligen en gymnastiksal. På innegymnastiken fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar.

Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars "pingstara" som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen – missa lyran – kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i ute laget skrek alla unisont – redan innan man slagit – TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina yllebyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen – den låga röda byggnaden tvärs över skolgården lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man – för att lämna fick man inte. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mej lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss "pingstara". Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sej. Den som spar han har…..

1 kommentar
Etiketter: , , , ,

Nostalgitrippar från min memorylane – Vindelgransele

Av , , 1 kommentar 0

Länge levde jag i tron att jag hade väldigt få minnen från min barndom, men under arbetet med att utveckla min föreläsning Tankeväckaren har jag gång efter annan ertappat mej själv med att återföras till barndomen och med själ, hjärna och hjärta minnas såväl situationer och personer, som smaker dofter och känslor.

Just nu flödar det dagligen djupt ur minnets källor. Oftast positiva minnen – vilket jag är oerhört glad för och jag inser att jag troligen passerat fasen i livet då man ska vara oförrättad, småbitter och martyrisk, men som ändå kanske är nödvändig att gå igenom på vägen för att kunna förlika sig med och acceptera sig själv och sitt ursprung.

Från att tidigare i livet ha varit delvis frustrerad och ifrågasättande över min existens och bakgrund, känner jag mig i nuet previligerad och hittar hela tiden positiva komponenter från barndomen. Inget har egentligen förändrats – förutom jag själv – och min inställning /självkänsla. Jag har förlikat mig och förlåtit mig själv och andra. Ett litet mirakel kan jag faktiskt tycka – alternativt tjoar jag uppmuntrande till mig själv: Bra jobbat Gunnel !!!

Denna vecka kommer att gå i minnenas tecken, hemifrån, från skolan, kapellet och syskonskaran. Förhoppningsvis blir det en smula underhållande för dig som läser – när jag på detta viset terapeutar mig själv, det bjussar jag på. Blandning av svart och vitt – skratt och allvar, det verkar vara lilla mej i ett nötskal. Håll utik efter mitt nästa svanhopp ner i minnenas arkiv. Och fortsätt kommentera snälla ni – det är bästa bränslet för min skrivarlust, och det gör mej så himla glad när jag lyckas få era känslor och minnen i rotation.

 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Wet look, look-alike eller hårfager

Av , , Bli först att kommentera 0

Känns det igen? Från att kliva ut genom ytterdörren hyfsat torr och prydlig, anländer man till jobbet råkall och regnvåt och en diffus känsla av att lukta lite blöt hund, trots att man nyligen duschat och rollat sej efter konstens alla regler. Resten av dagen går man där med stripigt hår och känner sej folkskygg.

Kanske dags att bli unisex och köra med 3mm? Då kan man bara polera upp skulten med polish. För att inte tala om hur mycket pengar man skulle spara in på schampon, frisörbesök och produkter…..En varm mössa och saken är biff. Detta tål att tänkas på!

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Bombad blondin eller terrorist – det är frågan

Av , , 1 kommentar 0

Fick ett hastigt påkommet uppdrag ikväll inringt av R som inte kom iväg från Gauto förrn nu ikväll. Följdaktligen skulle han bara hinna hem för att få en puss och ett par timmars sömn innan det är dags att sätta sej i bilen och åka till Ske-å. Ändrade planer innebär hotellnatt i Skeå och uppskjutet pussande.

Mitt uppdrag var att sätta en aluminiumportölj med viktigt material inför arbetsdagen imorgon på kvällsbussen till Ske-å. Det skulle alltså hänga på chaufförens goda vilja om han var beredd att frakta den i bussen. Normalt ska sånt skickas som bussgods med fraktsedlar och byråkrati. Nu skulle det till att smöras, skrapas med foten och verka allmänt övertygande.

Själva väskan i sej såg extremt suspekt ut. En perfekt bombgömma. Jag slängde en orolig blick i spegeln innan jag for och försökte se så anti – Al-Quadisk ut som möjligt, lämnade min lila palestinaliknande sjal hemma – allt för att inte ge intryck av att vara en terrorist – mera en ’bombad’ falsk blondin.

Ställde mej nervöst i busskön och försökte spana in och lyssna av hur chauffören lät – snäll, vresig, mesig eller tuff – allt för att hinna lägga upp en passande approach. Han lät mjuk på rösten men var en aning svårövertalad Jag lade huvudet på sned och lyckades uppbåda en smula charm (alternativt skrämde jag honom till tystnad) och så småningom gav han med sej och jag skyndade mej därifrån innan han hann ändra sej och utlovade att han skulle komma i åtanke i mitt testamente.

Kände mej lite JamesBondig och körde försiktigt hemåt i den tilltagande halkan. Tur att sonen har satt på mina vinterdäck idag. Ville komma helskinnad hem – känner mej nöjd och fredlig ikväll och inte sugen på att terrorisera någon alls faktiskt!

1 kommentar
Etiketter:

Att koka soppa på en spik

Av , , 8 kommentarer 0

Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland ned till vår besvikelse. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattandes. Med andra ord får man alltid gardera sej och ha något på lut "utifall att". Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.

Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna – häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.

Idag gick jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet…hm.

I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ’Farfars fransyska’ och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

 

8 kommentarer
Etiketter: , ,