Ibland undrar jag vart gränsen mellan galenskap och kreativitet går. Å ena sidan tackar jag snabbt ja eller hoppar på projekt såväl spex eller seriösa spelningar och känner verkligen en sann äkta lust och glädje där och då. I den stunden ser jag bara möjligheter, tror på mej själv och är ganska trygg i att eventuella krångel kommer att lösa sej under resans gång – vilket ju faktiskt oftast sker. Ideérna haglar och pennan glöder.

Tiden går och dagen D närmar sej. Där någonstans – typ 48 h innan det är dax – kommer Ågren som ett brev på posten. Jag ångrar mej, tvivlar på min förmåga, mitt omdöme, på tekniken och logistiken och är mer eller mindre övertygad om att jag troligvis kommer att skämma ut mej, men övar ändå enträget in i det sista och dubbelkollar det praktiska tills ingen återvändo finns. Förbereder mej mentalt på ett liv i exil – utom steningshåll – och snickrar så smått på en ödmjuk bön om förlåtelse för att jag drager skam och vanära över mina stackars släktingar.

Samtidigt säjer en kaxig men pytteliten röst inom mej: So What? Det är ju nu först jag äntligen vågat göra något åt mina gamla entertainerdrömmar. Jag har lite att ta igen och den drivkraften känns oftast starkare än Jantes röst som dessa 48h minsann indignerat påpekar att medelålders kärringar ska ha den goda smaken att stanna hemma och varken synas eller höras.

Mina snälla vänner tycker iallafall att jag är modig, och jag brukar ha dem som bollplank till mina buskisfigurer N´Birger den odrägliga gammpojken med relationsbekymmer, A´Valborg – ett kaxigt moget fruntimmer och N´Klemens med cykelhjälmen – han som int är så stark.

Egentligen tror jag att detta är ackumulerade barndomsdrömmar som då inte hade något rimligt forum att förlösas i förutom ’roliga timmen’ i Vindelgranseles skola. Ni hör ju själva hur roligt det låter.

Icke desto mindre var mitt huvud oftast bräddfullt av scenarier för tänkbara ’pjäser’ som jag ägnade timmar åt att fantisera kring varje vecka. Det var allt ifrån exotiska zigenarläger till bibliska scener som jag ville regissera. Varje vecka släpade jag stora papperskassar med pjäskläder ifrån källaren hemma – till mammas stora förargelse – till skolan och de andra barnen. Detta upptog mycket av mina drömmar men det fanns inte på den tidens världskarta att detta skulle kunna bli en del av min liv eller ett seriöst yrkesval. En liten sjungande teaterapa i fel forum kan man säja.

En lustig episod jag minns var när vi skulle spela upp en nattvardsscen på en religionslektion och jag förstås hade tagit på mej uppdraget att baka ’det osyrade brödet’. Det visade sej sedermera att brödet inte bara var osyrat – det var dessutom fruktansvärt segt, gummiaktigt och omöjligt att svälja, vilket innebar att de flesta replikerna föll bort och måste ha lämnat publiken i en total förvirring över sammanhanget. Nu skrattar jag åt det – men minns den hemska och svettiga känslan av det frenetiska tuggandet.
Jag tror iallafall att man ska vara trogen mot sej själv, ge sin kreativitet en chans och släppa ut det som finns inuti. Ta vara på "hela sig". Vad tror du?