Individen i centrum – Malå centrum

Av , , Bli först att kommentera 0

Idag var det Demensprocessdags igen. Under en vådlig biltur i yrande snörök kunde vi längs 363:an jämföra de olika kommunernas snöröjning. I Sikselberg där Lyckseleröjningen tar över, framträdde plötsligen salsgolvet ur töcknet, från att ha slirat oss genom Vindelns moddiga väglag. Karin N rattade med den äran och själv satt jag helt oansvarigt i baksätet och slappade.

Malå var slutmålet för vår färd, och väl framme vid sjukstugan nedanför den gamla ättestupan parkerade vi och fick oss en välbehövlig kaffetår innan vi diciplinerat skred till verket med själva arbetet.

Vid lunchdags bar det av till Malå Hotell som verkligen genomgått en ansiktslyftning under de 35 år som förflutit sedan jag sist var där. Där serverades mycket god mat och jag såg även en massa folk – mest karlar – som några skulle kunna vara tänkbara gamla bekanta från skoltiden.

Har ni noterat hur svårt det är att avgöra folks ålder? Jag försökte diskret scanna av några halvgamla uvar som åt lunch där, för att se om jag kände igen någon av dem. Kunde krasst konstatera att de som jag bedömde vara i min ålder hade närvaro av både läsglasögon, näshår och tofsar i öronen.

Ingen ropade heller igenkännande mitt namn och med tanke på hur mycket gravitationen och 15kg + gör med en människas rumpa och troligen även kindpåsar (ca 15cm söderut) så har nog även jag transformerats till en helt vanlig medelålders hagga trots att hjärtat bultar varmt och ungt – åtminstone mellan varven.

Dagens lokala guide, arbetsterapeuten Paula, hade planer för oss direkt på maten. Planen låg helt i linje med vårt arbete – Individen i centrum…..ja Malå centrum alltså, så vi individer begav oss för en rekordsnabb sightseeing i bil längs Storgatan. Målet var den kombinerade blomster/present/sko/möbelaffären/begravningsbyrån – allt i ett.

Ett kreativt exempel på en affärslösning i inlandet. Där hade man lätt kunnat sätta sprätt på löningen, men jag höll hårt i plånboken med tanke på helgens Stockholms/Göteborgsäventyr som lär tära på kassan. Expediten fick dock genast dollartecken i blick när vi stegade in sju köpstarka kvinnfolk. Nu var alla hyfsat återhållsamma med impulsshopping, så hon blev nog besviken.

Jag kunde iallafall konstatera att allt låg kvar där det skulle – Dungers, Forum, Tjamstan och Burvalls. Malå i mitt hjärta.

Reservdelsmänniska sökes

Av , , 3 kommentarer 0

Jag har begåvats med ett gäng underdimensionerade bihålor, vilket får till följd att minsta förkylning gör att det blir helt tätt bakom pannbenet och jag blir helt utslagen med gräslig huvudvärk . Så även idag, trots att almanackan inte ger utrymme för skröplighet.
Det fanns tyvärr inget annat att göra än att återta horisontalläge direkt i morse. Sonen låg i andra änden av huset och var lika eländig han. Par i smärter.

Först nu – fram på kvällen har jag snutit fria luftvägar och känner mej någorlunda. Har iallafall försökt jobba hemma framför datorn med några dokument. I morgon bär det av till Malå för jobba med demensprocessen. Få se om den nostaligiska Malåluften är hälsobringande. Bäst dock att ladda med Ipren i handväskan. Tur att jag får vara passagerare.

Om ryggkliande och om tjänsteköp

Av , , 1 kommentar 0

Gud fader får ursäkta mej men i somligt tror jag faktiskt det finns en och annan ap-gen i familjen. Åtminstone om man tittar på vår tradition av ryggkliande. Om ryggkliandet var ett substitut för andra ömhetsbetygelser och en rumsren anledning att få grotta ihop sig eller om det rent allmänt bara kliar i fingrarna på oss lite till mans vet jag inte. Intill denna dag är det iallafall bland det bästa jag kan tänka mig .

Ingen slår mamma i ryggkliande. Hon är än i denna dag den bästa av bästa och gör det lagom länge, lagom hårt, lagom fort. Tålmodigt flyttar hon handen från det ena stället till det andra tills varje kvadratcentimeter har fått sitt. Man blir korsögd av salighet.

Jag har försökt lära upp R i denna ädla konst, men han är en rätt otålig typ och tycker att ritsch ratsch filiklart är ett gångbart koncept. Dessutom verkar han tro att man kan kompensera länge med hårt. Fel fel  och dubbelfel! Men skam den som ger sig. Han har ändå gjort markanta framsteg på fronten, troligen för att han näst intill dagligen själv får åtnjuta en förstklassig ryggklining.

Ryggen är en underskattad baksida. För min egen personliga del är jag nästan säker på att själen sitter där – strax ovanför behåknäppet. Om jag är ledsen, tjurig eller arg blir jag omedelbart mild och snäll när man stryker mig just där, istället för att gå i polemik. Eller hur R? Visst var det ett bra knep i främjandet av husfrid och harmoni som jag lärde dig den där gången?

Som barn var jag en lättköpt typ. För ynka 25 öre kunde mina syskon få allehanda ärenden sprungna eller ryggen kliad. Min bror utlovade en gång 25 öre om jag skulle gå och pinka åt honom. Själv gick jag fortfarande på pottan, men antog utmaningen , klättrade upp på porslinsstolen och hamnade dubbelvikt med rumpan nere i vattnet – till allas ohöljda munterhet – skall tilläggas. Efter det lade jag mig till med en sund dos skepsis till syskonens olika uppdrag. Det händer faktiskt även idag att R ibland försöker ge mej samma uppdrag, men "Den gubben går inte!" Även om det var många år sedan jag rymdes dubbelvikt i kröken….och för det andra så finns ju inte 25-öringen längre! 
Ovan kan ni se en bild av mig kliandes storebror på ryggen, just på garagetaket – plåtplayan, en solig vårvinterdag för länge sen.
 

Nola ä kall varna han än köm

Av , , 2 kommentarer 0

Ett klokt ordspråk från inre Västerbotten,och så sant – att nordanvinden är kall från vilket håll den än blåser.

Idag fick man verkligen fälla ut tånaglarna och hålla i hatten. Till och med för oss förhärdade norrlänningar är detta oväder gränsfall övermaga. Kontrasten blir desto ljuvligare när silhuetten av hemmets varma härd framträder i snöröken.

Nu en stund senare med mat i magen och mysfilten runt benen har jag nästan förlåtit R för hans flykt från snöskottningen. Han befinner sej i Lycksele ett par dagar, och det är bara att hoppas på uppehåll i snöandet, alternativt att eländet blåser bort. Ja snön alltså 😉

På ett sätt är det väl bra att snöslungan inte kom till användning riktigt än. Då syftar jag på förra årets stenregn över centrala Sörfors i samband med första rimfrosten. Å andra sidan hade undertecknad inga som helst sysselsättningsproblem fram till i mitten på Juli. Stenplockning från gräsmatta är jag nämligen expert på ända sedan barnsben.

Dagen har varit mastig men rolig. Fick nöjet att tillsammans med Jenny ha en halvdagsutbildning för 13 blivande usk från 7 olika länder. I framtiden kommer vi verkligen att ha nytta av fler språk och kulturkompetenser! Därefter direkt till Sävar för att köra Tankeväckaren för ca 25 personer varav ett antal värdefulla volontärer. Vi behöver fler volontärer i äldreomsorgen!

Bränt Barn längtar efter Mammas Bullar

Av , , 1 kommentar 0

Mamma GunnelHade nyss en skakig Isabelle på tråden från Phuket. Ett erbarmligt litet elände som efter att ha bränt sej på underbenet vid mopedåkning, ådragit sej blodförgiftning från såret och legat i feberdimmor sista dygnen. Stort pådrag med antibiotika och stelkrampsspruta. Usch för att ha dom så långt borta när det händer något. Nu var hon iallafall på benen men längtade för stunden hem till mamma.

När hon fick höra att hon skulle ha stoppats om på soffan med ett fluffigt täcke, eld i kaminen och en mamma som stryker över håret och serverar nybakade saffransbullar och iskall mjölk så kved hon – kan du inte lägga in en bild av julmyset på bloggen. Här kommer den. Speciellt avsedd för min Bellabulle. Avstånd är bara ett ord. Älskar dej gumman!

Kapellminnen Äggmålning och Vinterbadare

Av , , 7 kommentarer 1

De obligatoriska påskmötena i kapellet i Vindelgransele minns jag inte mycket mer av än att påskbudskapet givetvis predikades och besjöngs efter konstens alla regler. I regel gästades församligen av någon tillresande sångarpastor. Av påsksångerna minns jag mest den medryckande: När Jesus dog på Golgata. Vid orgeln i minnesbilden sitter faster Anna-Lisa och spelar. Jag provsjunger lite för mig själv såhär efter ca 45 år och inser att texten sitter som en smäck – hela! Det gör även överstämman på refrängen, eller "kören" som vi sa. Hjärnan är verkligen en märklig manick. Däremot har jag idag glömt var jag lagt nycklarna tre gånger…

Vi satt där i det gula kapellet på våra förutbestämda bänkrader. Längst fram på höger sida satt predikanten och de tre äldstebröderna farbror Hjalmar farbror Klas och så pappa. Bänk två var tom. Bänk tre var vikt åt "Klases ", bänk fyra var "Alvars",¨på bänken bakom satt "Edvins, bänk sex var "Ivans" och Farbror Bertils, och längst bak satt Frithiof. På vänster sida intill lilla salen, satt resten av pastorsfamiljen, farfar och farmor, farbror Harald som tog upp kollekten, Hermans familj, Lina och Elsy och familjerna Asplund om jag minns rätt.

På påskdagens morgon hände så det som jag minns som nästan roligast ifrån mitt barnaperspektiv. Den stora äggmålningen – en tradition som jag hållit fast vid intill denna dag till min egen familj. Alla tillsammans målar ägg vid frukostbordet, och senast när jag besökte mamma så såg jag den blågröna gamla kritkorgen som hängt med i alla år. Jag tror att det är samma gamla vax och kladdkritestumpar som ligger däri som när det begav sig i min barndomverkligen. Vi var ett kreativt gäng som målade allt från kycklingar och blommor till  karikatyrer och ledsna gubbar med krackelerat huvud. Pappa gjorde alltid roliga karikatyrer. Sedan lade man alla äggen i korg till allmän beundran innan man åt dem.

Om det var soligt under påskdagarna så skottade vi snön av garagetaket, och sedan klättrade vi ut genom rumsfönstret. Där bredde vi ut de vitblå filtarna och solade på den varma plåten. Man skulle solbränna sig till varje pris. Ibland hade mina storasystrar med någon tjusig kompis hem som gjorde oss sällskap på garagetaket. Jag minns Marlene och Gunilla, Eivors kompisar, vilka pangbrudar!De förde omåttligt spännande samtalsämnen som jag spetsade öronen maximalt för att uppsnappa. Det måste ha sett märkligt ut för förbipasserande med dessa vitbleka halvnakna varelser på Alvars garagetak mitt i vintern.
 

Den klassiska påsklördagspimplingen var en helt egen och tidvis mycket dramatisk historia med  långväga gästfiskare,tunna isar och dramatiska skoterturer med  bortslarvade storasystrar, och förtjänar nog ett eget blogginlägg.

 

Hedmans på hal is.

Av , , Bli först att kommentera 0

Del. 2
På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sej i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anorakar och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.

Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)

Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne ’jätte’ (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Sture Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.

På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han had vissa problem att hålla sej upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min blivande storasysterAnn-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.

På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.

Påsk hos Hedmans – Frisyrextra

Av , , 5 kommentarer 1

Del 1.

Så här någon vecka innan julbloggandet drar igång, så skriver jag om ett påsklördagsminne från mitten av 60-talet. Ja egentligen kan man säja att det är en liten sammanfattning av min barndoms påsklördagsminnen.

Påsken var efterlängtad – då kom syskonen hem – eller åtminstone några av dem. Att få träffas, äta gott och umgås var något att se fram emot. På Långfredagen var det alltid stor ungdomsdag på Forum i Malå och jag iakttog längtansfullt mina äldre syskons förberedelser inför den stora dagen. Själv fick jag vackert stanna hemma i något år till.

Det satt diverse hattar mössor och baskrar uppträdda på kaffeburkar för att få rätt form, medan systrarna gjorde sej i ordning. Slicka på långfingret och ordna ögonbrynen samt möjligen en dutt Nivea på läpparna var skönhetstricken som gällde. Tuperingskammen var tydligen rumsren, användes flitigt och svinryggarna överträffade varandra, om man inte föredrog svansar eller flätor.

Här hade killarnas frisyrer börjat dra iväg en aning och det var modernt med lite längre hår. Min skönlockige bror hade dock blivit i skönlockigaste laget och kommenderades iväg till Lundgren – byfrisören inför Långfredagens event. För en enhetlig taxa på 2 kr tog Lundgren rubbet – lika för alla. Aldrig ska jag väl glömma brorsans olyckliga uppsyn – för att inte säja förtvivlan när han efter hemkomst tittade sej i hallspegeln som grymt avslöjade hans näst intill skalade skult. Stackars Sixten!

Själv fick jag vackert stanna hemma i den dystra långfredagsstämningen. Vilken kontrast till deras uppsluppna avfärd! Inte förrän sent på kvällen kom dom hem, och hade då ibland bjudit med ungdomar från någon annan by – företrädesvis några snyggingar från Sorsele. Pappa satt glad i hågen uppe och ’övervakade’ samkvämet. Det var ett hårt arbete att ha fem döttrar och en son…..