Syskonkärlek och support

Jag är ju sladdbarn och yngst av 6 syskon. Närmast mej i ålder är tvillingarna Ellen o Sonia som är 7 år äldre. Brorsan Sixten var 9 när jag föddes, Eivor var 11 år och Ann-Mari 13 år. De sökte sej alla ifrån byn för skolgång, så ganska naturligt har jag flest minnesbilder från tiden med Ellen och Sonia hemmavid och Sixten som kom hem på helgerna. Ann-Mari och Eivor flyttade längre hemifrån, men var mina goda feer som skickade brev. De kom hem mer sällan men var alltid lika efterlängtade. Åren går och nu i vuxen ålder suddas åldersskillnader ut. Idag känner jag dem bättre än någonsin förut. Som ni har sett här är Ellen och Sonia två av mina flitigaste uppmuntrare av min blogg. Det värmer så otroligt i hjärtat !!

I detta inlägg vill jag ge en speciell eloge och kärleksförklaring till dej Sonia. Först och främst för de senaste årens personliga utveckling, ditt mod, men också din stora generositet till uppmuntran. Med varandra som bollplank för barndomsminnen har vi inte bara kommit varann mycket närmare senaste månaderna, utan också kunnat hjälpa varandra att minnas – företrädesvis BRA saker.

I postlådan häromdagen låg ett fint vykort från Sonia med en dikt hon hittat speciellt till mej. Hon vet precis mina svaga och osäkra punkter och ger så fin coaching och stöd just där det sviktar. Tack kära Sonia!

Tro på dig själv

Varför är det så svårt
att tro att man är bra,
att känna att just jag
är den jag helst vill va.

Någon annans kvaliteér
är sånt man bara vet.
Men uppskattning från andra
tas emot med tveksamhet.

Tänk om vi bara kunde
byta plats ett litet tag
och genom andra ögon
se oss själva för en dag.

Då skulle du få veta
det du inte tror på nu
– att det är helt fantastiskt
att det finns någon som du.