takter

För fyra och ett halvt år sedan ramlade jag och R över varandra och idag ska jag berätta om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö.

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi först träffades, sedan hans ripmiddagstrix som i värsta dammsugarförsäljarstil, mot alla odds hade lyckats och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag i sanningens namn aningen betuttad, men ännu fast besluten att inte "sylta in mej" hade jag fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng. Då visste jag inte att jag hade mött min överman.

Denna morgon medan vi ännu låg kvar i sängvärmen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa. Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardags rum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset.(sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)

R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig av en kvinna: Att hon kan köra skoter, jaga själv/alternativt kunna vara tyst på jakten, kunna fiska och så till sist att kunna bugga. Jojo, han visade redan där och då på som var frestande att kväsa.

Jag nappade på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Det bar iväg till återvinningen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta för 20kr. Ringde därefter mor och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden och packade lite smått och gott och lite gomat att äta (för att imponera)

På vägen upp skulle vi passera hos mamma och jag presenterade då R som en "fiskarkompis" (jo tjena) vilket jag fortfarande hoppades att han var. Lilla mor som har sett ett och annat mågämne passera revy vid köksbordet och hyser ett sunt mått av skepsis, var korrekt om än något korthuggen.

Jag var inte alls förberedd på att "fiskarkompisen" skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp! Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt idag.

Jag hade noterat att redan i hallen hemma hos R satt yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar,så när vi hamnade i bakhasorna på en järv, i höjd med Nalovardo så såg jag hur det lyste av "potentiell pälsmössa" i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och tog sig slutligen över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden. Vita harar korsade ständigt vägen. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans stora hand vilade varm i min lilla.

Fortsättning följer….
 

Nu är teet klart och gryningen har vannit i kampen om ljus och mörker. Jag ser att ’he sni’….alltså blåser. Snön på grannens tak sveper i frostiga vindpustar över skogen. Födelsedagsbarnet bad inatt om respit, ett inte alltför tidigt grattande. Jag småler. Annat var det förr i världen när barnen var små, eller när man själv var liten och låg och väntade på steg i trappen. Man var ’bös’ och låg på ’ohågan’ sa man på hembygdens tungomål. Nåväl, det går ingen nöd på mig här. R sover ännu, teet är underbart gott och en liten bulle var inte helt fel.

Ett litet gäng dubbelkussar

Vaknar som vanligt onödigt tidigt fast det är en helgmorgon när jag egentligen borde ta tillfället att sova ut. Huvudet är fortfarande fullt av jobbtankar och nya ideér kring den kommande veckans uppdrag och föreläsningar. Lika gåtfullt som att strumpor försvinner i tvättmaskiner, lika märkligt är det hur tankar och ideér i mörkrets stillhet föds fram liksom från ingenstans, och plötsligt växer sig stora, hoppfulla och möjliga i nattens skyddade verkstad.

Tyvärr är det med nattankar som med såpbubblor, att de stiger i skimrande flockar av sin egen lyftkraft, vackra och liksom alldeles självklara, men extremt känsliga för gryningsljusets obarmhärtiga stål. Min argumentlåda som jag till vardags alltid har öppen på glänt för att ’för säkerhets skull’ ständigt ifrågasätta, vända och vrida för att upptäcka och kunna förebygga eventuella brister i tillvaron är ordentligt stängd på natten. Alla om, men , och utifall att, är nedpackade och inlåsta.

R som så ofta frustreras över hur olika vi två ser på tillvarons olika möjligheter. Han ser möjligheter i det mesta och gör som K-G Bergström, går rakt på sak. Han tampas med eventuella motstånd när och OM dom kommer. Han kör på i självsäker stil, obekymrad om ifall det skapas gnissel på vägen eller om någon skulle ha avvikande åsikt. Hans målbild är klar.

I motsats till honom, vill jag ha scannat tänkbara scenarier en liten stund i förväg, för att mentalt vara förberedd NÄR, inte om, olika hinder dyker upp. Mitt övergripande mål är att inte såra eller klampa in, det är viktigare än framgång. Jag har oftast den vita flaggen i bakfickan, jag är ’standby’ för att lägga mig platt, och håller bakdörren öppen som går till nederlagets och någon enstaka gång, till självömkans träsk. En något krånglig definition av dålig självkänsla kan tyckas, men vi lär av varandra och jag börjar försiktigt tro på mina ideer visioner och min kraft.

Nattens tankar är snabbt förgängliga om man inte snabbt fäster dem på pränt, tonsätter, pratar eller sjunger om dem. Denna gång kände jag att det var dags att markera, att sätta ned foten ordentligt inför mig själv, och utlysa utegångsförbud för kreativa och lättflyktiga nattankar sprungna från kuddens innandömen eller varifrån de nu kommer. Hängde därför upp skylten LEDIG och steg helt enkelt upp.

Möts av ett kärleksfullt uppmuntrande mejl från kära syster och f.d svägerska i NY som reflekterat över gårkvällens inlägg om mammarollen. Hon fångar min känsla på pricken. Hon är nog den enda som riktig vet hur svår resan understundom varit, i kölvattnet efter skilsmässan. Hon förstår att det inte har varit lätt att oftast stå själv i ansvar, uppfostran, vardags och framtidsbeslut. Många gånger har jag säkert missat målet, varit pank, inte orkat fullt ut i olika avseenden, det är jag smärtsamt medveten om. De yngsta har fått se sin mamma både svagare och starkare än de övriga syskonen fått göra, på gott och ont.

Jag läser hennes mejl och märker att jag gråter. Orden hon skriver är på pricken sanna, och jag känner hennes omsorg om mej, min kära storasyster som så många gånger varit mitt stöd, min rådgivare, min diplomat och vågbrytare. Hon som tack vare vårt dubbla släktskap varit införstådd som ingen annan. Vi har delat varandras glädje och sorgeämnen kring livet och kring våra barn – dubbelkusinerna – i snart 30 år. Sju fina ungar med syskons gener men ändå så olika varandra. Tack Ellen för allt du gjort för mej genom åren.

Lätt yrvaken och ganska så pömsig efter en maratonpowernap försöker jag hitta tillbaka till tid och rum. R som började kvällen med en rejäl tupplur har sedermera piggnat till och högläser menande för mig om hurtfriska Vännäsbybor som idkat stavgång på uppfriskande sen kvällspromenad. Det dåliga samvetet rister till men jag försvarar mig gäspande med att arbetsveckan tagit sin tribut och att man måste få mjukstarta helgledigheten. Nu är det bara nattbussen med en förhoppningsvis livs levande son som inväntas innan jag kryper under täcket och fortsätter att vänslas med John Blund. R får faktiskt ursäkta

Bänkade framför dumburken ännu en kväll. En hektiskt vecka är över, middagen avklarad, och äntligen, äntligen får vi sätta oss mitt emot varandra och avhandla ett och annat, sakta varva ned och sedan ta våra glas och förflytta oss till tv-soffan.

I morgonbitti firar jag min allra sista tonårings födelsedag. Alexander fyller 19 år. Även om det är fånigt, kommer jag i allafall att göra onödigt många småpaket, mysfikabricka och purra R för att göra mig sällskap och sjunga på väg uppför den knarrade trappan till Alexanders födelsedagsmorgon. Likaså kommer jag att glänta på min tonårings dörr och förvänta mej en minimal lintottspojke som yrvaket men förväntansfullt sätter sig upp – inte en glesskäggig men spenslig karl på 1.80. Vart tar tiden vägen hörrni??

I vilket fall som helst så älskar jag honom lika mycket idag som för 19 år sedan, kommer att stå upp för honom lika mycket, finnas som skyddsnät för honom lika mycket och göra mitt allra bästa för att skapa en odräglig karl av honom som då – precis som så många mammor före mej gjort med/mot sina pojkar. Hönsmamma, tigermorsa eller myskoxhona…..

Jag önskar min son ett bra liv, ett jobb, kärlek, självförtroende och framtidstro. Ork, mod, list och uppfinningsrikedom att finna ett sätt att säkra sin framtid och eventuellt kommande generations tillkomst. Min yngste mildaste son har trubbiga armbågar. Måste han verkligen vässa dem för att finna sin väg in i en oviss framtid, eller kommer någon tjej och arbetsgivare någonstans att få njuta av hans mildhet, oskuld och tilltro?

För nitton år sedan fanns han i min mage. Mitt otippade – kanske oplanerade – men oj så välkomna sista barn. Min fina, stolta, runda mage, så vacker och full av detta obändiga liv som förgäves sökte sin väg ut rakt igenom bukväggen. Som grädde på mos, som socker på toppen som pricken över i:et i syskonskaran, vår lintottiga ’lillebror’. Den mildaste av milda barn.

Kanske har jag omhuldat honom, överbeskyddat, skonat, undanhållit, missriktat men välvilligt besparat, ja – allt som vi mammor kanske har en tendens att göra med våra sista minsta minimalisar. Kanske, måhända en dag en svartögd svärdotter kommer att morra, förbanna mig och sucka över den lilla mangriskultingen som formats i detta hem, men jag vill hävda till mitt försvar – att allt – allt är sprunget ur moderskärleken.

Ja, utom möjligen R då, som förstås mer än gärna lyssnar. Det handlar om födelsedagspartajet vi nyss kom hem från. I vanlig ordning blev det ett hejdundrande kalas hos E o L i Sävar. Cikus 20 pers från deras stora bekantskapskrets samlades kring dukade bord och en massa godsaker. Somliga av dem möter man år efter år vid systers/svågers födelsedagar och det känns som de vore även ens egna vänner. R smälter in i den pratglada hopen som en klick smör på en varm assiett trots sitt relativa nyintåg i släkten.

Det finns alltid en risk/chans för allsång i dessa kretsar beroende på hur man ser på saken. I detta sällskap var ’gamla’ sopraner från ’Hela kyrkan sjunger’-epoken klart överrepresenterade, men även en och annan bas/tenor satt uppradad i soffor och fåtöljer, och mycket riktigt hamnade vi snart i ett riktigt nostalgistim av gamla godingar från den tiden det begav sig för 25-30 år sedan. Som vanligt förundras man över hur mycket gamla texter och melodier som inlagrats i hjärnbarken och är redo att poppa upp så fort någon spelar ett igenkännande intro. Däremot glömde jag givetvis även idag att kolla upp reseprofylaxen inför Thailandsresan – igen……

Tack för en trevlig kväll kära syster och svåger!

Förbereder mig för kvällens begivenhet – Tårtkalas! Känner jag ’söstra mi’ rätt så blir det både ett och annat smaskens. Det är min vigulante svåger som fyller otroliga 63!?
Han tillför släkten spänst och vitalitet i kubik samt delar R:s intresse för exotiska fordon, grävare, traktorer och motorer. Nu stundar presentköp. VAD kan han tänkas behöva? Jag antar att det är som för oss flesta andra i mogen ålder – man har redan allt! Dessutom råkar jag veta att min syster i princip belagts med köpförbud av nya prylar, så det lutar åt att karln ska föräras med en ’upplevelse’ som är så poulärt nuförtiden. Frågan är bara vad? Nu råkar jag veta att han utvecklat ett sent påkommet fiskeintresse – dock begränsat till aborrmete från båt, så jag får väl se om det säsongen till trots finns något aborrelaterat i presentshopen. Till nöds får jag väl anamma R:s stående tips: En traktortidning. Eftersom jag hört ryktas om pensionering framöver är det dock kanske ett medlemskap i PRO som blir presangen.

Idag har jag gjort något dumt. Fast utan ont uppsåt. Tanken var tvärtom god och miljövänlig. Hade en kasse gröna och några klara glasflaskor att slänga i glasinsamlingen. När det kraschat dovt några gånger, inser jag att jag slängt färgade i behållaren för klarglas. Ooops! Tyvärr fanns det inte mycket att göra åt misstaget men det känns ändå dumt. Får jag fortsätta leva ändå?