Vårkänslor…

Läste min medbloggare K-G:s beskrivning om hur han hjälper vårvattnet på traven bort med små dikningar i omgivningen, och kände omedelbart igen mig i hans beskrivning. Kanske det inte hör alldeles till vanligheterna nuförtiden att jag är ute och gräver – även om jag så sent som igårkväll var ute och dikade på vår uppfartsväg – utan jag blev förflyttad i minnet till barndomens lervägar, lervällingar och nedtjippade gummistövlar i leran. Skolvägen hem tog extra lång tid denna årstid så varje pöl skulle överledas i en större, dämmas eller tömmas. Det var roligt att vara barn före asfaltens intåg i barndomen.