Idag hände något oväntat spännande och utmattande under arbetsdagen. I god tid och uppladdade för en sydlig resa till det exotiska Hörnefors, tog min vapendragare Jenny och jag plats i Gripen – den nya leasingbilen som humoristiskt nog har reg.nr JAS. Det passar bra som vi flyger och flänger kors och tvärs, hit och dit, dagarna i ända i alla möjliga och omöjliga konstellationer, dock utan kraschlandningar hittills.

Beväpnade med den svarta alkolåsmackapären och var sitt plastmunstycke tog vi plats, stängde dörrarna och påbörjade proceduren för att få igång åbäket till bil. Två nyktra, kloka handlingskraftiga fruntimmer med väl utvecklad förmåga att läsa, tyda och tolka en simpel bruksanvisning.

30-40 liter luft senare, bleka hålögda och utmattade fick vi ringa vår kollega Magnus och bedjande väsa om bistånd med knappt hörbar stämma. Han hade ju enligt ryktet faktiskt lyckats med konststycket att få igång bileländet dagen innan. Han kom snabbt till vår undsättning.

I väntan på den räddande ängeln provade vi ett par gånger till – helt enligt regelboken och alldeles spiknyktra. Nu var det bara ogjort att vi lyckats trycka in nödknappen som INTE får användas annat än i yttersta nödfall – typ om en onykter älgjägare på passet råkat skjuta sig i foten och behöver kunna köra ändå. Om någon råkar komma åt denna knapp måste hela dosan åter till leverantören för att återställas. Svindyrt var ordet sa Bill – Hutlöst sa Bull.

Ett kärnfullt andetag senare hade Magnus lyckats visa hur vi skulle göra, och lätt som en plätt fixade sedan Jenny testet och vår sydliga resa kunde genomföras tur och retur. Onekligen kommer detta att vara ett spänningsmoment hädanefter när man skall använta bilen. Nåväl, man fick i alla fall vädra ut gammkontorsluften ur lungorna. Jag skulle dock inte rekommendera folk med KOL eller astma att skaffa bil med alkolås. Det kräver sin kapacitet! Puh!

Vips så börjar det brännas och luta åt Amerrkaresa för mig och R. Mejlade systeryster i NY för att be om lite ekiperingsråd innan jag tager R vid handen och försöker motivera honom att uppdatera vårgarderobet. Även om storstövlen rutigskjortan och skinnbyxen säkert skulle väcka en viss uppmärksamhet på Manhattan och Rävkapuschongen troligen skulle toppa det mesta som skådats i Amerrkat sedan Zeb Macahans dagar så tror jag det är dags att slinka in i något mer komfortabelt för oss båda. För egen del känner jag mig en smula frestad att införskaffa en burka.

Läste min medbloggare K-G:s beskrivning om hur han hjälper vårvattnet på traven bort med små dikningar i omgivningen, och kände omedelbart igen mig i hans beskrivning. Kanske det inte hör alldeles till vanligheterna nuförtiden att jag är ute och gräver – även om jag så sent som igårkväll var ute och dikade på vår uppfartsväg – utan jag blev förflyttad i minnet till barndomens lervägar, lervällingar och nedtjippade gummistövlar i leran. Skolvägen hem tog extra lång tid denna årstid så varje pöl skulle överledas i en större, dämmas eller tömmas. Det var roligt att vara barn före asfaltens intåg i barndomen.

Sandra, KipKip (arbetsnamnet på det lilla livet) och en glad och överraskad blivande mormor.

Johan passar på att meddela sig med omvärlden. Han och Daniel har även varit påskens fotografer vilket vi är omåttligt glada för!! Nästan 1000 bilder tagna i denna digitala tidsålder.

Daniel Britta Marina Christian och Sandra

Myspys på hög nivå med R i renskinnssoffan

Finns det hjärtrum så finns det stjärterum i pulkan. Jazmine, Britta, Marina och Tindra

Alex är inte bara upp över öronen i en viss söt tjej…utan även i djupsnön

Hjälpsamma och busiga händer begraver Km i djupsnön.