En hydrovågänkas bekännelser

Ja, ni ser ju själva av bilden att döma vem/vad som får pussen. Ledtråd: Inte är det jag inte!!

Min fråga till läsarpanelen idag är om det finns sådana som känner igen sig i att spela andrafiolen mot ett suspekt fordon?

Här har nu R grävt i snart 3 veckor, vare sig det har behövts eller inte. Uppenbarligen är det hans uppfattning om den perfekta semestern. När bilden togs hade han just lyckats styra undan ett gäng gamla astunga och genomsura telefonstolpar som var för tunga för mänskliga krafter att lyfta med just denna blåa skönhet. Imponerande vad man faktiskt kan göra med den mackapären, även om den efterlämnar ett blivande pärland varhelst den drar fram.

Små romantiska utflykter är liksom inte hans grej. Däremot har han verkligen anammat uttrycket "Gräv där du står" och han hittar hela tiden nya stora stenbumlingar en bit under det spirande gräsfröet som man kan gräva fram och planera en sprängarsemester nästa år. Det är ännu en bit kvar till Kina….

I hopp om att vinna hans uppmärksamhet tog jag på mig en "rutigskjorta" utanpå bikinin, och försökte hjälpa honom  med att flytta en brädhög. Det hade en viss effekt för han log rart från sin position på hydrovågen och försökte smeka mej med skopan.

I den allmänna yran hamnade jag mitt i ett hummelbo. Jag menar att det handlade om genmanipulerade humlor med storhetsvansinne. I varje fall betedde de sig som om de var getingar eller concordeplan.

Jag slog nytt personbästa på sträckan dasset – förrådet och sökte febrilt efter min framlidne svärfars gamla radarflaskor och hormoslyrdunkar. Här finns det resurser. Nu snackar vi inte om någon modern  miljövänligt "Lightradar" utan här fanns det tunga artilleriet från det glada 70-talet.

En lätt touch på sprayen och concorderna  intog ett stillsamt horisontalläge. Ambivalens mellan känslor som sadistisk  skadeglädje och underläppsdarrande skuld brottades en stund, innan den mer neutrala lättnaden tog över.

Nu får jag försöka ta till det sista desperata vapnet över "kvinnans listprylar". Mat. Om en stund  blir det grillad fläskfile och potatisgratäng. Nu får vi vila från fisk några timmar. Få se om jag kan locka honom från hydrovågen en stund.

Etiketter: , , , , , , ,

7 kommentarer

  1. S

    Helt plötsligt så har det börjat komma upp en inloggningsruta för twitter.com när jag läser din blogg, vet du vad det beror på? Jag trycker på avbryt 2 ggr och då försvinner den.

  2. Gunnel Forsberg

    Svar till larson (2009-07-15 22:57)
    Oj! Ja, R och jag kanske är så vana vid vårt ”kärleksfulla” man/kvinna och relationsgnabb att vi blivit hemmablinda. Förtydligande: Ingen av oss är missnöjda, däremot upphör vi aldrig att förundras över hur olika man tänka och prioritera. Den osannolika dag jag har för avsikt att byta, så kommer jag helt enkelt att annonsera ut honom på Blocket under rubriken: Bortskänkes mot annonskostnad. För närvarande står han höft i kurs då han står och rensar mina 7 fiskar jag nyss kom hem med och mina händer är stelfrusna.

  3. Gunnel Forsberg

    Svar till S (2009-07-15 21:24)
    Ja du söstra mi. I ett oöverlagt ögonblick gick jag med i twitter idag och länkade det till min vk-blogg. Du får nog helt enkelt fortsätta att trycka bort den där rutan. Jag kan kolla om det något i mina inställningar som gör att det blir sådär.

  4. Gunnel Forsberg

    Obs! Ifall inte alla har förstått den humoristiska undertonen i detta inlägg, så vill jag säja: Hydrovågänkan är kär och galen i sin man och känslorna är besvarade. Vi smågnabbas mest hela dagarna på varandra. Då sprakar det så hemtrevligt.

  5. S

    Jag har ju känt dig i 50 år (!!!…. jösses va gammal jag kände mig nu då) såg inget gnäll alls i detta inlägg, utan jag ser bara det kärleksfulla, även nu när jag läst inlägget igen. Ingen som sett er tillsammans kan tvivla på att ni är kära. Och galna! 🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.