Det var en gång en rävkapuschong Del 4

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta Mildred och Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ca en timme.

Från mitt håll såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans.

Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag såg hur han satt vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kom. Som på ett givet kommando sätter de två sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är även om många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt,…för att inte säja alldeles för tidigt!

Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer vips var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Etiketter: , , , , , ,

6 kommentarer

  1. annkristin

    Hej Gunnel!
    inte undra på att du ligger 1.a som den mest lästa bloggen.Du skriver verkligen bra och fyndigt.Vi har jobbat tillsammans -96-97 så jag känner dig lite grann,då blir det extra roligt att läsa dina fina berättelser. Ha en fortsatt fin sommar och hoppas att solen o värmen kommer tillbaka.Annkristin

  2. Birgitta

    Nog verkar han vara en prins din r! Om nu prinsar är något speciellt, men eftersom du börjat berättelsen med det var en gång… och vi är födda på 50-talet så är det ju ok. Även om r:s springare är en Volvo, en Lynx och en flygande gummibåt! (Erkänner att jag är nyfiken på den.) Min prins kom på sin springare i slutet av 60 talet i en turkosblå! Volvo Amazon, de du! Han är mig lika kär nu som då, vilken lycka!

    Birgitta

  3. Gun

    Vilken förmån att få dela dina nedskrivna upplevelser och tankar. Att du funnit tryggheten i dig själv (och som bonus) dessutom träffat en man som verkar helt perfekt för dig gör mig så varm i själen. Du om någon är värd det. Slutligen vill jag bara säga att du skriver så levande och naturligt att det blivit en daglig rutin att titta in på din blogg och läsa det senaste. NJUT av livet // Gun

  4. Gunnel Forsberg

    Svar till Gun (2009-07-22 15:39)
    Hej Gun
    Vad glad jag blir att se dig här. Hoppas sommaren har mycket skönt i beredskap för dej och de dina.Tack för dina fina ord och precis som du säjer så har jag fått ett så bra liv och mår så himla gott!

  5. Gunnel Forsberg

    Svar till Birgitta (2009-07-22 10:36)
    Turkosblå Amazoner, helst med 4 extraljus, det var grejer det!! Det låter hoppfullt att kärleken kan hålla i sig även om åren går.

  6. Gunnel Forsberg

    Svar till annkristin (2009-07-22 07:09)
    Hej Ann-Katrin!
    Ja det var en härlig tid när vi jobbade på det bästa äldreboendet ever! Roligt att du läser m ina små utflykter i minnet och i fantasin. Jag önskar dej sol värme och sköna sommardagar

Lämna ett svar till Birgitta Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.