Gunnels barndomskalender igen

Av , , 2 kommentarer 15

Imorgon är det åter dags för den första av tjugofyra  berättelser från min barndoms jul och adventstid i Västerbottens inland på 60-talet. Jag bjuder på en berättelse för varje dag fram till julafton.

Även i år blir det en spännande kalendertävling och precis som i fjol kommer jag att lägga in en eller två extra versaler någonstans i varje text. Bokstäverna bildar en strof ur en julsång som presenteras baklänges. Börja samla bokstäver. Den som först i ett mejl presenterar den korrekta strofen vinner en hemgjord marsipanlimpa med nougatfyllning och ett eget exemplar av Gunnels Barndomskalender i vacket marmorerat papper.

Rätt lösning skickas till [email protected]  och vinnaren kommer att presenteras på julafton här i bloggen.

Om du vill köpa en kalender, mejla mig så får du mer information.

1:a advent. Min barndoms skyltsöndag

Av , , 8 kommentarer 19

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndoms Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sej i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och hon kallades Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön o Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sej och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen blivit skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första vita Liljeholmens ljuset hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade man varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så täcktes fönstret i själva dörren av säckväv.

Därinne pågick förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sej av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton.

Jag kan i andanom se alla dessa mindre och större barn flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och de glittrande bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Tjong i buljongen………….

Av , , 4 kommentarer 16

Ben, spiror, skånkar – kärt barn har många namn. Det jag syftar på idag är den kasse med frysta älgben som jag fick av snälla Anna i Sävar häromdagen. Någon av "efterjulsdagarna" när leverpastejen, fårfiolerna och julskinkan står en högt upp i halsen, ska jag göra en riktigt mustig och god älgköttsoppa med klimp och ett saftigt gott bröd till. Därtill ett glas iskall mjölk. Gottgottigottgott!

Annkristins biskvier

Av , , 5 kommentarer 7

Inför julbaket delar Annkristin med sig av sitt goda biskvirecept. Det ska jag prova till jul:

Chokladbiskvier
ca 28 st
Bottnar
275 g mandelmassa
1 1/2 dl socker
2 äggvitor
riv mandelmassan,blanda den med sockret o äggvitorna. vispa allt pösigt.klicka ut glest på plåt,låt gärna stå ca30 min innan du gräddar i 175 gr ca 15-20 min,låt kallna på plåt innan du lossar dom

Fyllning:
250 g smör
2 dl florsocker
2 tsk vailjsocker
2 äggulor
3 msk rom, konjak eller några droppar konjaksarom(jag brukar använda arrak)

Bred krämen på kakornas undersida,forma krämen med em kniv så den får en mjuk rundning.ställ kakorna kallt så att de blir riktigt kalla.


Garnering:
150 g mörk blockchoklad
20 g kokosfett..eller några droppar olja
doppa krämsidan på kakorna två ggr, låt svalna mellan gångerna.


Lycka till om du vill prova…:) Rekommenderas varmt av Annkristin
Ha en skön 1.a advent!

När Lillan kom till jorden -Födelsedagsrepris till Sandra

Av , , 2 kommentarer 13

29 november fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver och Alice  på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Malaysia. Där har det redan hunnit bli 29 november så därför lägger jag ut denna blogg redan idag. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka  på morgonen – som förr i världen. Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 31 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sej ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sej upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sej. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sej den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mej själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mej med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dej åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dej och finns där – vad livet än för med sej. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Hyllning till degskrapan

Av , , 1 kommentar 22

Mitt favoritköksredskap alla kategorier är degskrapan. Den är räddaren i alla möjliga situationer från bullbak, tapetskrapning, spackling till pepparkaksbak. Man kan rengöra och skrapa av hårt smutsade ytor. Efter disk lyser den lika rak fin och oförstörd år efter år.

Vid dagens bullbak uppstod en akut krissituation då degen, utbakad fylld och klar skulle omvandlas till små konstnärligt hoptvinnade kringlor. Skrapan var som bortblåst och ingenstans fanns den trots idogt letande i alla tänkbara och otänkbara vrår. Det löste sig med en kniv, men bullarna blev inte lika fina som vanligt och det tog längre tid.

R som var tillfälligt utflugen var förstås huvudmisstänkt med Alex som god tvåa – fast jag hyste inga misstankar att de använt den i något köksrelaterat projekt utan snarare i garagedomänerna, i något flygbåtsgaragebygge eller traktorhantering.

Mina vuxna barn har förärats var sin degskrapa av sin mor och skrapan kommer att hålla livet ut – om nu inte någon "råkar" försnilla den. Jag skall gå till botten med detta mystiska försvinnande – alternativt önska mig en ny av farbror Tomten.

Lek och stoj

Av , , Bli först att kommentera 6

Farfar R har besökt Leos Lekland med sina 3 barnbarn. Ett varmt bad, middag, glass och lite lördagsgodis senare börjar dagen ta ut sin rätt, ögonlocken att bli tunga  och nu är småtjejerna nattade. Kim får hålla oss vuxna sällskap med lite myskväll framför teven.  

Mamma Marina o Pappa Johan sover på hotell i natt och har det förhoppningsvis mysigt och bra. I morgon förmiddag blir det tomtegröt och pepparkaksbak innan det bär iväg ut på skyltsöndag tillsammans med mamma o pappa.

Vi gammfolke aktar oss noga för skyltsöndagar och håller oss så långt från stan som det bara är möjligt.