Idag fick vi möta en snygg välklädd karl i sina bästa år som berättade för oss om sitt liv med Alzheimers sjukdom. Idag var han drygt 60 år och fick sin diagnos för ett par år sedan. Han kom till utredning efter att hans sambo noterat att något inte stämde.

En gång när han efter middagen hade ställt sin mattallrik  i kylskåpet tog hon upp ämnet. Själv hade han inte tänkt tanken att något inte var som det skulle, men accepterade att en utredning påbörjades och han fick ganska snabbt  sin diagnos och kunde påbörja medicinering med  s.k bromsmedicin.

Han beskrev idag att han upplevde sig ha ungefär "85%" kvar av sin kapacitet och kunde t ex sköta städningen hemma, delta i dagverksamhet för yngre personer med demenssjd och leva ganska normalt. En otroligt positiv livssyn utstrålade denne man som också menade att han valde att se positivt på dagen och att leva här och nu.

Vännerna hade nu undan för undan dragit sig tillbaka. Själv trodde han att sjukdomen utlösts för några år sedan under en period av arbetslöshet och inaktivitet. Sambon och barnen var nu hans stöd i livet och de försökte leva  precis som vanligt så länge som möjligt.

Det vi åhörare kunde märka var att berättelsen och språket begränsades något  av svårigheten att hitta rätt ord, men det var en mycket lärorik och berörande berättelse som jag tar med mig och än en gång slås man av hur skört livet är. Man måste komma ihåg att vara tacksam för hälsan här och nu.