En respekterad ålderman

Idag ringde mamma och berättade att en av byns äldste, en högt respekterad  profil  och vän till henne hade gått ur tiden 92 år gammal. Jag hörde att hon var tagen och att hon kommer att sakna honom i byagemenskapen. Jag undrar också hur det känns att se sina gamla vänner falla ifrån en efter en och att se hur köksfönster efter köksfönster släcks ned i grannskapet, i den hembygd som en gång var full av liv, av myllrande barnakullar och av spirande framtidstro.

Etiketter: ,

4 kommentarer

  1. Eberth

    Gunnel, det är fantastiskt att läsa dina bloggar och inse hur mycket som förenar glesbygdens barn. Min mor blev 86 år och överlevde sin barndoms by med råge. Hon tvingades acceptera att hennes hembygd blev bara hus med svarta fönster. Det som en gång var hennes framtidshopp slocknade successivt bort. Ingen utveckling – bara sorgesam avveckling!

  2. Gunnel Forsberg

    Svar till Eberth (2010-02-28 00:08)
    Ja, den här stämningen känns igen överallt och de marker som brutit med svett och möda växer sakta igen och naturen återtar landskapet. Vemodigt!

  3. Gunnel Forsberg

    Svar till Lisbet Olofsson (2010-02-28 09:52)
    Mm ungdomarna i 70-årsåldern är inte heller så många däruppe:) Jag läste om ”ensamhet” att man tydligen ju äldre man blir – är mindre benägen att känna sig ”ensam”. Den åldersgrupp som fruktade ensamheten mest var 20-30 åringar. Gamla människor hade tydligen ett gansla avslappnat förhållningssätt till begreppet och kunde faktiskt njuta av eller i alla fall fördra ensamheten, och upplevde det mera som att man var ”själv” än ”ensam”. Det stämmer i alla fall in på mig. Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap och det är en skön känsla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.