Om fötter, en gul emaljerad balja och om kärlek
Fötterna som bär ens kroppsvikt genom livet måste man vara snälla med. Just nu är mina hårdhudade och styvmoderligt behandlade denna arbetssommar. Blir påmind om barndomens fottvättsprocedurer. Här kommer en sommarrepris. Håll till godo.
Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.
Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.
Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele – minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och gjorde mig till den jag är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.
Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Först var det pappas tur att få ett fotbad. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.
När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och fotsalt. Jag minns aldrig att jag någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sig en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder.
Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena,och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade dessa trötta flitiga fötter.
Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men var precis det de upplevde där och då.
Mamma gjorde samma kärleksgärning för mig när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mig en kärleksfull fottvätt och välgörande fotmassage, som jag aldrig kommer att glömma. Den löste upp all trötthet och alla knutar inombords.
Likså har jag predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig glömmer det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu, att sånt är kärlek. (blink-blink–tips..)
Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt eller uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord denna sommar. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.
.jpg)
Mamma i mitt fjällspa. Snart dags för fotpyssel.
Senaste kommentarerna