Guldställen

Snart så flyttar vi långt bort till okända trakter, och det ska bli en riktig utmaning att lära sig och bekanta sig med alla nya "ställen". Det sägs att ju äldre man blir, desto klurigare är det att lära sig nya ställen, men vi känner oss ändå fulla av nyfikenhet och tillförsikt att det ska gå bra gällande den saken.

 

Av alla ställen som jag skulle vilja skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala "stället" i dessa ”compakt livingtider”. Allt du behöver finns på en liten yta: Någon försörjer dig, det är också varmt och ombonat. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage.  Just nu är det min fina svärdotter Britta som ståtar med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är  ”på det viset”. Vännen J väntar också barn i dagarna och det är så spännande att få höra vem det är som har växt där inne.

 

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen, ställen där man känner igen sig, där man kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt hittat samma känsla för nya ”ställen”  efter barndomen, men har ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta där jag bott.

 

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i Vindelgransele, i min barndoms geografi, begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska – det stora flyttblocket) Flakaberget (men bara halva), lanthandeln Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

 

Så långt som till Sörsidan, skulle jag aldrig ha dristat mig till att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta i mitt lilla liv skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis eller syskon blev man genast djärvare.

 

Från älvssidan i båten nedströms drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet. Uppströms var det Björkfallet, Hea och Selins strand som avgränsade. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar. Då fick man lära sig varje sten, råk, agga eller grund. Regnbågen brukade sluta just vid Middagsbergets fot. Där fanns det faktiskt guld på riktigt, precis som i sagan. Vi fick nämligen både se och känna på den tunga guldklimpen som fröken Ingeborg brukade visa oss. Den hade hittas just där.

 

Som barn lekte vi ofta i lador, på hövind eller i hässjehoparna. Det var kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” låg längst upp i Hägna och just därifrån utgick många av våra lekar

 

Idag känner jag tyvärr inte igen ”mina ställen”. Sly, skog, tid och avverkning ändrar landskapsbilden. Lite vemodigt kan tyckas, men samtidigt är det ju livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dem vartän jag går, inom mig.

 

"Home is where my heart is"

 

Kära Mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Mina flickor vill att vi bakar dem tillsammans när jag kommer.

 

Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag ta och fråga dem om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sig själv.  Och även om kornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp annat skrymmande och dåligt skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dem ett råd att städa och sortera i livsryggsäcken, att göra sig av med sådant som tynger, så blir den lättare att bära.

 

Mest av allt så hoppas jag att mina nu vuxna barn – genom allt ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, även om huset blir ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.

 

 

 

Etiketter: , , , , , , , ,

6 kommentarer

  1. MyH

    Du skriver så vackert & du lyckas öppna min slumrande minnesbank varje gång jag läser din blogg! Tack för din gåva & lycka till!

  2. My

    Oj, vad jag känner igen mig i allt du skriver om här! Min barndom var fylld av små guldkorn och de poppar då och då upp, både som bilder och dofter. Jag kommer i håg de gånger jag fick släppa ut och borsta farmors silvergråa, långa hår eller frukosten med farfar som alltid åt filbryta, hjortronsylt och kryddost på mackan.Doften av mammas nybakade bullar när skoldagen var slut finns också i minnesbalken. Det lustiga är att mina egna barn, som nu snart är vuxna, verkar också plocka fram egna starka minnen då och då. Det känns skönt att guldkornen sprider sig vidare…Lycka till med framtiden!

  3. Gunnel Forsberg

    Svar till My (2010-07-21 07:38)
    Så fantastiskt du beskriver dina egna guldkorn! jag blir alldels varm och glad i hjärtat när jag inser att jag nått fram till dig. Kram Gunnel

  4. Gunnel Forsberg

    Svar till Ellen (2010-07-21 03:31)
    Kära syster!
    Tack för ditt fina mail! Jag hoppas att vi snart ses. Jag kommer att dyka upp i Umeå i höst, då hoppas jag att vi får träffas och uppdatera oss kring livet, nuet,dået och framtiden. Robban hälsar att viförstås hoppas att ni kommer till Sandviken vid tillfälle.
    Kram Gunnel

Lämna ett svar till Ellen Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.