Så långt men ändå nära…

Sitter vid fönstret i stugan och ser ut över det spegelblanka grönskimrande vattnet. Jag älskar den här timmen tidigt på morgonen innan någon annan vaknar. Man hör sina egna tankar. Känner efter litegrann hur det känns så här långt, väger in alla intryck vi fått hittills och känner en glad förväntan kryddad med ett mått av otillräcklighet. Vi ser mycket som vi vill kunna göra. Det jag mest av allt hoppas just nu är att vi ska kunna få behålla vår känsla av framtidstro och inspiration och inte tappa fart på grund av negativa tankar eller byråkrati.

Jag tänker på Umeå, på släkt och vänner, jobb och på den ganska okomplicerade stadsmentalitet som gör att folk där får vara som de är och där man nästan fritt kan göra vad man behagar utan att någon har synpunkter. Höjer ett varnande finger till mig själv nu och påminner mig om att försöka bevara den känslan och inte låta mig nedslås eller falla in i negativa spiraler av snack.

Idag vill jag gödsla med vänlighet och omtanke. Jag tror bestämt att jag ska söka fram mitt gamla blogginlägg om vilken effekt vi människor kan ha. En fin dag med kraft och glädje önskar jag dig.