Jag visste det!!

Jag visste det!! – Att hjärtat ÄR som en adventskalender. Där finns nya kärleksluckor för varje ny kärlek och plötsligt öppnas de och ut väller en alldeles självklar kärlek. Att få hålla min lille fine sonson i famnen, möta hans mörka undrande blick och känna hans lilla hjärta slå är som ett förunderligt mirakel. Vem är du lille pojke? Trots att vi möts för första gången känns han omedelbart alldeles självklar som om han alltid funnits. Liksom en stjärna på himlen, som nu plötsligt plockats ned för att leva sitt jordeliv. Att han är omgiven av männskor som redan älskar honom står alldeles uppenbart, och stoltheten i Daniels och Brittas ögon lyser. Allt det bästa jag kan komma på – hälsa, kraft, trygghet, kärlek och glädje vill jag önska för hans del. Jag blundar och genom mina fingertoppar till hans duniga lilla hjässa vill jag placera en mur av osynliga små skyddsänglar kring min lilla pojke, mitt andra barnbarn.

I farmors fantasirika hjärna planeras redan för pyttesmå flytvästar, gummistövlar, metspön, sagostunder och underfundiga små samtal om livet med mina små pojkar i framtiden. men just nu är vi i stunden, här och nu, och sätter en mjukkakudeg som förhoppningsvis behåller och planterar ett litet smakminne av generationers julbröd hos Sixten, även om det först passerat genom mammas mjölk.