På väg till Arjeplog…..

Dagens resa till Arjeplog i den bistra kylan bjöd som vanligt på härliga naturscenarier. Här är en av de älgar vi såg, förutom en magnifik tjädertupp och en ripa. Helt omedvetet började jag nynna på Ronny Erikssons gamla slagdänga, även kallad Arjeplogsvisan.

Det var ifjol om vintern, i början utav mars,                                                                                                                    jag skulle åka upp till Arjeplog.
Men när jag hade kommit till,
jag minns-int-riktigt-vars,
tog soppan slut och bilen bara dog.                                                  Det var kväll, ja nästan natt
och ni ska veta att:
        
Ref: Jag såg nästan ingenting
        för snön som vräkte ner
        O hela tiden kom det bara
        mer o mer o mer
        Ja hela tiden kom det bara mer.

Värmen den är prima
i en Volvo Amazon,
så därför bar jag bara när jag for,
byxor utav bomull,
och en skjorta av nylon,
kortkalsonger, en kavaj o mockaskor.
När sen jag suttit där en stund,
ja, då frös jag som en hund

Ref:

När sen jag hade suttit
ungefär sådär trekvart,
ja då börja jag fundera liksom så:
Att sitta här och vänta
leder inte någon vart
nej, det är lika bra att börja gå.
Jag pulsade och klev
och det snöa och det drev

Ref:

Jag ragla fram på vägen
nästan som om jag var full
o det var nog minst en halvmeter med snö.
Jag snavade, jag halkade,
jag drattade omkull.
Då beslöt jag mig  att ligga kvar och dö.
Jag var nästan medvetslös
o herrejävlar vad jag frös

Ref:

Jag hörde som i dvala
nånting komma bakifrån,
men jag orka inte ens vända mig om.
Det kom närmare o närmare
o växte till ett dån
o jag förstod att det var plogbilen som kom.
Jädrar, vad jag flög!
I en båge vid och hög

Ref:

Sen landa jag så småningom
långt ute på en myr
där det var alldeles vitt, så vitt jag såg.
Jag frös och jag var trött
jag var mörbultad och yr
o jag minns nog hur jag tänkte där jag låg:
Det här går aldrig väl.
Nej, nu fryser jag ihjäl.

Ref:

Men det sägs ju att så länge
det finns liv så finns det hopp,
men nu börja livets låga brinna ut.
Jag hade ingen känsel
i min bottenfrusna kropp
o jag tänkte så att: Nu är allting slut.
Det var på väg till Arjeplog
som jag frös ihjäl och dog

När sen jag öppna ögonen,
då jädrar blev jag paff,
för där låg jag i min säng, å vilken nåd!
Sen dess har jag vart tacksam
emot herrarna i SAF
som såg till så att jag inte hade råd
att åka som planerat var.
Ja, tänk ändå, sån tur man har

Ref:

Musik: Trad.
Text: R. Eriksson